Friskrivning

Att skriva var för Göran att ge sig in i en kretensisk labyrint. Varje tangentnedslag förde honom längre och längre hemifrån; och vid en viss punkt i skrivakten blev det omöjligt att vända tillbaka, eftersom han inte längre mindes hur han kommit dit.
   Det enda sättet att gå fri var att fullända texten, att skriva den så som den begärde att bli skriven. Ja, principen var inte olik den i de gamla sagorna, där ett mönster måste arrangeras på ett visst sätt, ett hemligt lösenord uttalas eller en mystisk gåta lösas. Här var det texten själv som vrålade på uppmärksamhet och som inte fann något för gott förrän varje ord i Görans alster sjöng rent. Och någonstans i textlabyrinten ett behornat odjur –
   Göran skrev och skrev och hörde skrap av hovar och kedjor från fjärran korridorer. Han vände blad och valde en annan väg. Maskinen smattrade medan Göran vek runt hörnet och mötte bestens blick –
   De såg på varandra i en lång sekund. Vidundrets gaddar lyste i dunklet. Göran vände åter till texten, lät fingrarna spela över tangenterna som i trans och tryckte på punkt.
   Då föll monstret till marken, då upplöstes labyrinten i ett moln av silver; och författaren vaknade upp i ett nytt hem på en högre höjd. Han hade gjort det igen.

Göran hade tur. Den som ger sig in i en skrivprocess, skriver bort sig och inte lyckas skriva sig fri (fullända ordvapnet som dräper tjurmänniskan) måste lita till nystanstråden, den tummade – som bara leder till det gamla hemmet, som för varje återvändande, varje reträtt från uppdraget, ter sig allt kusligare, allt omöjligare att vistas i. Mötet med minotauren slungar den skicklige skribenten mot livet, den oskicklige mot döden.

Skriv din kommentar här:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s