Doors of Perception

Vissa dagar har jag den där Blicken. Det är ingen konstnärlig, ingen religiöst visionär blick; den innebär bara att allt ser dubbelt så verkligt ut som vanligt. Alla objekt, oavsett skönhet, tilldrar sig samma andäktiga uppmärksamhet som en regnbåge eller ett norrsken eller en enhörning. Trädens bark liknar mänsklig hud. Bilarna ser på mig med sträng uppsyn. Telefonstolparna sträcker sig ivrigt på tå. Asfalten andas. En gatuskylt förkunnar allvarligt sitt budskap medan spårvagnen skrider fram med en sådan värdighet att jag nästan bugar.
   Varje synintryck blir så mättat med mening att jag skulle kunna isolera ett enda föremål, frysa tiden och studera det i en evighet. Det vackra blir vackrare, det fula blir fulare; och samtidigt förlorar sådana begrepp sin innebörd, upplevelsen transcenderar alla värderingar.
   Omvärlden tränger sig på med ett slags brådskande, intensiv relevans, som om det fanns ett mycket viktigt budskap att avkoda, som vore jag ansatt av Torahrullar, van Gogh-stolar och Rosettestenar.
   Att se på människor blir i det här tillståndet nästan ogörligt. Varje kvadratmillimeter ansiktshud tycks så rik på nyanser, skimmer och dramatiska färgskiftningar att jag måste hålla mig tillbaka med våld för att inte fånstirra. Ja, det är inte bara blicken som ändras: alla sinnesintryck påverkas dessa dagar. Också hörseln. Människornas röster får något ofattbart intressant över sig, som om jag kunde avlyssna dem i ultrarapid och urskilja var och en av de tiotusentals vibrationer som utgör det vi i vardagslag tar för en entonig stämma.
   Men det kommer ingen särskild vällust eller sakral insikt med den här perceptionen. Det är ingen positiv upplevelse, bara annorlunda. Jag låses in i min egen fascination, vare sig jag vill det eller inte, och blir direkt onyttig och passiv: jag minns vad jag borde göra och vad som förväntas av mig men kan inte förmå mig att agera så länge denna flod av brådskande information fortsätter att skölja över mig. Tillvaron blir närmast parodiskt meningsfull, gränsande till pekoral; jag finner mig omgiven av en slideshow med Caspar David Friedrich-målningar. Varje solstråle ser ut som den sista i historien. Till slut går det inflation i uppenbarelser. Det är som att Gud ropar på vargen fast tvärtom: jag luras att ta minsta dammkorn för ett potentiellt mirakel.
   Och förmågan till avskärmning försvinner, så att också oangenäma stimuli når helvetesnivåer, eftersom allt intensifieras urskillningslöst. Ett stökigt ligistgäng kan få tunnelbanevagnen att vibrera av dödsnärvaro och akut fara. Ett gråtande barn blir en roterande kniv i själen.

Jag minns en dag i vintras som var en ”sådan” dag. Vi var några från klassen som skulle träffas och göra ett grupparbete. Jag satt bredvid Jonna och kunde inte koncentrera mig på någonting, för varje gång jag råkade snegla åt hennes håll blev jag trollbunden av hennes självlysande kind. Den var lika förhäxande som en magisk brunn vari man kan skåda framtiden eller som en palantìr eller ett kalejdoskop. Det gick inte att sluta titta, om jag dröjde det minsta med blicken.

(juli 2010)

Illustration 1

Illustration 2

2 reaktioner till “Doors of Perception

  1. Tack H. Ja, förmodligen gör den där hyperkänsligheten att det blir lätt att hitta motiv. ALLT ser ju ut som motiv. Och ibland hittar man särskilt bra scener:

    Agape/Hommage à Caspar D. F.

Skriv din kommentar här:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s