Intrång

När jag läste upp den här prosadikten på en öppen poesiscen häromdagen gav jag följande korta introduktion:

”… och Marian kom verkligen över till Göran några dagar senare. Ett slags mirakel skedde, ett genombrott, ett paradigmskifte. Så Göran skrev en dikt om deras junikväll tillsammans. Den handlar om att bli stor och om att byta ett mycket ursprungligt men mäktigt och dödsbringande kärleksobjekt mot ett nytt och livgivande.”

 

Intrång

Lille Göran trycker ryggen mot dörren, vänder
ryggen åt den nattmörka gestalten som trycker
på för att komma in i hans hus. Pärlor blänker
i pojkens panna. Den nattmörka kroppen
andra sidan dörren (som liknar en tunn hinna)
ler som en mor, dödsgrinet uppspärrat till
öronen när hon slungar sig mot dörren som en
slägga. När attackerna upphört och den lille
sjunker ihop som en skadskjuten sjöfågel
sänker sig en mörk närvaro över hela huset.
Moderns kropp var inte en klump utan
ett lakan, ett segel, en hinna, moderns kropp
är en natthimmel som äter sig in i huset,
som äter sig in mot den lille, som bara kan
vakta en dörr i taget. Den sladdriga kroppen
som grinar av död och skrattar som till fest
väller in som gaser och dimmor genom springor
och vrår när dörren sprängs av en korallröd
laserstråle och dimman löses upp som
thinner, driver in i sig själv och går bort.
Den korallröda ljuskällan tar form i
samma stund som den sista dimdroppen
dött. Hon går mot den vuxne Göran som
går mot henne och möter henne mitt i
branden. En albatross lyfter mot den havsblå
himlen som är klar som ett golv av glas.

Skriv din kommentar här:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s