Ode till Nijinskij

Jag tog en promenad längs sjön. I vattenbrynet brottades en sothöna med en stor kräfta. Jag förstod att Gud ville påminna mig om Jakob och ängeln. Jag vet inte vem som var vem. Kräftan nöp fågeln i halsen men fjäderfäet avgick med segern. Kräftan blev mat åt sothöneungarna. När jag kom hem stod en främmande man och sköt med pilbåge i trädgården. På andra våningen hade grannen ställt ut en manshög staty av Osiris i ebenholts.

(juni 2010)

Kommentar: Under mitt år i Santa Clara, Kalifornien, kom det bara en enda riktig heat wave. Det var i början av maj. Gräset var inte gult, det var vitt. Vägarna dammade och yrde som i en bröderna Coen-film. Eftersom jag befann mig på vansinnets rand längtade jag efter någon som var ännu mera vansinnig. Jag fann Nijinskijs dagbok och sträckläste den på vår front porch om nätterna under de timmar på dygnet som det gick att andas. Nijinskijs telegramartade stil med staplar av oskuldsfulla påståenden om tillvarons natur syntes mig som något rent och okränkbart, som alpluft. Det var inte bara outsiderskapet, ”galenskapen”; det var den där ryska bristen på ironi, den totala frankheten som träffade. Nijinskij såg att allt, också han, är Gud, så han skrev det: ”Jag är Gud, jag är Gud …”

Ett år senare i Stockholm var solen lika het och själen lika skör som i Kalifornien. Jag började läsa om Nijinskijs verk på svenska och sveptes in i hans säregna energifält. Livet runtom mig började arrangera sig i mystiska mönster, som om det var på skämthumör.

Så en junidag talade världen till mig genom en serie märkvärdiga händelser. Jag nedtecknade dem som ett ode till Nijinskij.

Skriv din kommentar här:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s