Bio Rio

– Nej, jag kan ha inte den här sjalen, sa Frida just som hon och Göran skulle gå till biografen. Hon plöjde genom högen av tygstycken på hatthyllan med en anspänning som förbryllade Göran. Han bestämde sig för att inte kommentera saken utan konverserade henne så ledigt han kunde på vägen ner för de ekande trapporna i det senapsgula trettitalshuset. Hon ville träffa honom, hon ville gå på bio … men något bromsade henne? Nå, det var väl att dra alltför stora växlar på den lilla scenen i hallen, tänkte Göran och släppte det.
   De hann ungefär femtio meter längs Bergsunds strand innan Frida stannade i steget och sprang tillbaka mot huset. – Vanten, jag tappade en vante, vänta, min vante, ropade hon över axeln. Göran stod kvar och såg henne försvinna uppför gatan.

– Vilka är dina fem favoritfilmer? frågade hon plötsligt när de väntade i biograffoajén: en egendomlig replik, då de känt varandra i fyra år och pratat film och litteratur nästan varje gång de träffats. Göran lät sig svepas med in i konversationen, som inte kändes ytlig eller fejkad, men som fortfarande bar det lätta stråk av anspändhet som sjalincidenten antytt. Han returnerade till och med frågan. I vanliga fall skar sådana konventioner som stålknivar i honom, men nu passade det faktiskt att säga: – Och vilka är dina fem favoriter?
   Det var inte läge att kommentera den konflikt han tyckt sig ana hos Frida. Men inom kunde han inte låta bli att undra. Kanske ville hon bara sova, vara ensam, men drevs ut i umgänge av en gammal suddig skräck från tiden före språket? Att somna är ju att upplösas, att se sitt porträtt blandas ut i ett hav av färger som inte återfår sin fasta gestalt förrän morgonsolen bländar en till vakenhet.
   Behövde hon sällskapet, det ständiga socialiserandet för att vara säker på att hon var hon? Kunde det inte gå till överdrift, så att den förlorade kontakten med ensamheten också gav en känsla av att suddas ut som en akvarell?
   Han hade alltid sett Frida som stark. En assnygg amason med brinnande blick, rakbladsintellekt och armbrytararmar. Hon kunde ta hand om sig själv och om andra och reglerade graden av intimitet med stor precision. Säkert hade hon en del tillfälliga förbindelser och skaffade sig på så sätt mer närhet än vad Göran fått på åratal. Lika säkert var hon en person som vibrerade av ett slags grundläggande kärleksflöde: hon var ”varm”. Men i den där värmen fanns väl ett subtilt inslag av kontroll; och bakom kontrollbehovet gömdes … en suddig skräck?

Man började släppa in. Göran lät sin biljett rivas, gick ner för trappan mot den vackra, blodröda femtitalssalongen på Bio Rio och väntade i dörren. Genom myllret av individer, som blandades till ett litet människohav, såg han Frida vända tillbaka mot foajén. Hon rafsade i väskan och vittjade fickorna med något jagat i blicken, som om hon både ville och inte ville hitta entrébiljetten in till den blodröda salongen.

(maj 2011)

Skriv din kommentar här:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s