Spiegel im Spiegel

Minneskorridorerna ekar. Runt, runt i den gamla byggnaden som är ett museum eller ett mausoleum skrider gestalten från rum till rum –
   – är det en gestalt?
   Kameran zoomar in den rastlöse: det är ingen där, bara rörelse utan kropp. Utarmad av uppgiftslöshet har kroppen upplösts och endast lämnat kvar gesterna. Den gestikulerande gasten är en gengångare av sig själv, en skugga av en skugga eller en
   spegel i en spegel. Speglar vända mot varandra ger oändligt djupseende men blockerar kontakten med yttervärlden. Den inåtvända spegelmänniskan syns inte från utsidan. Speglarnas baksidor blir alvkappor som skyddar från insyn. Bäraren faller inåt–bakåt in i hemliga kammare utan slut, njuter av försvinningsnumret men finner småningom att han inte
   finner vägen ut. Speglarna förökar sig som celler: varje rörelse föder en ny reflektion så att den inåtvändes lugna glasrike splittras till ett hånskrattande jätteprisma. Spegelmänniskan springer från fasett till fasett och
   skriker i falsett på någon från yttervärlden som kan visa vägen ut från hemligheten, ut i enkelheten, ut i de stora svepande gesternas värld, med människor och havshorisonter och himlavalv
   men hans rop dör mot de stora speglarna, som är vända mot varandra; och hon, som passerar bara en halvmeter från hans dödsfälla, stannar på stället som om hon känt en märklig vindpust eller ett kvävt skrik, ser sig om och fortsätter sedan mot byggnadens lysande utgång.

2 reaktioner till “Spiegel im Spiegel

Skriv din kommentar här:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s