Triad

Fullmånen vrålade i vitt och rummet var tyst – bräckligt tyst, tänkte Göran, eftersom han visste vad som försiggick i lägenheten under hans. Den atletiske, storrökande amerikanen Bull, husets Tom Sawyer som hyrde i andrahand och ändå muntert gav fan i den ängsliga bostadsrättsföreningens alla regler, hade kvinnobesök. Göran hade mött henne i porten: hon på väg in i värmen, han på väg ut till tvättstugan. Hon frågade Göran om parkeringsplatser och hade den där lagom nonchalanta attityden som bara en tillfällig festbesökare eller förbindelse hyser inför ett okänt bostadshus. Hon var inte här för att stanna, hon var här för att knulla. Och hade eldrött hår.
   Göran satt på sin kammare och kände orons kolsyra stiga genom kroppen, hetsad av den hysteriska skivan i skyn och av den absurda ursäkten till tystnad, som bara måste brytas av dunsar och rytmiska stötar vilken sekund som helst. Han befann sig återigen i en romanscen som en gång hade fångat honom med sugande trollkraft – varför begrep han inte då, när han läste boken i sin ungdom, den rörde bara vid något viktigt, men nu började något framträda klart:
   Alla litterära skildringar som träffat hans livsnerv pekade bakåt mot en urscen. De var förhäxande nyuppsättningar av något alldeles arkaiskt, tillräckligt omarrangerade för att undgå medveten igenkänning, men också tillräckligt lika forntidens ömmaste punkter för att skaka honom i grunden. Här fann sig Göran mitt i ett livs levande uppförande av en sådan scen, traderad från människosjälens djup via hans personliga barndom via den där magnifika skildringen i Vinter i paradiset till hans här och nu, till den snart brutna tystnaden i en dragig enrummare i Rosendal under en glödande gulvit månmandarin.
   I Ulf Lundells Vinter i paradiset ligger Bengt Pavlo Gustavsson och väntar på att Gro och Julius ska ligga med varandra i rummet intill. I Ungdomens höst sitter Göran och väntar på att Bull och den rödhåriga ska kopulera så att golvet skakar, så att det blir överstökat; och han vet att minnenas pärlband löper tillbaka till ungdomens triangeldramer till lille Görans maktlösa raseri mot draken som stal hans mor till släktenas samlade svartsjuka, världshistoriens alla miljarder tredje hjul som ensamma hört eller väntat på att höra hur ett par ligger med varandra i rummet intill. (Det sades att hela detektivromangenren bygger på det lilla barnets fasa när det kommer på mamma och pappa mitt i akten: det fantiserar om att pappa håller på att döda mamma och blir traumatiserat. Denna mordfantasi grundlägger den vuxnes märkliga fascination inför kriminalböckernas våldsbrott.)
   Bengt Pavlo tappar det. Han tappar allt och ramlar inåt i en grym självrannsakan, i en barndomsåterblick som övergår i ett svart, Beckett-naket nagelfarande av hela tillvaron. Han har bara månen att relatera till, ensam under vinterhimlen med den benvita systern som enda sällskap. Han förbannar sin förlorade kontakt med världen, med upplevelsen, som alltid grumlas av tankar föreställningar emotioner, som aldrig NÅGONSIN mer kan bli o-medelbar och ren; han ber till Gud om att få uppleva något riktigt starkt och direkt, om så bara en enda gång … Han hade kunnat gråta, om han ”kom ihåg hur man gjorde”, mindes Göran, undrade vem som var vem, svepte en pärla från kinden, öppnade fönstret och såg upp på systern. När hon log ett omärkligt Mona Lisa till svar och Göran log tillbaka kom de första skakningarna från nedre däck.

2 reaktioner till “Triad

  1. Tack. Bra att det träffar. Jag snappade upp det om detektivromanen på en sommarkurs på SU, som handlade just om detektivromanen. Chris gick på samma kurs, fast vi kände inte varandra då!

Skriv din kommentar här:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s