Coniunctio

Man kunde inte säga att de haft sex. Men man kunde heller inte säga att de inte haft sex. Och efter den kvällen, den första som Göran tillbringat med Marian efter den Stora Svälten, hade en världsdelsplatta flyttats inom. Nej, inte en, utan två: både den lysande vita kontinenten och den mörka hade lossnat och börjat driva mot varandra. Mellan dem havsblått och korallrött.
   Syntesen av vitt och svart är inte grått, tänkte Göran; det är havsblått och korallrött. Nyanserade, mångskimrande kulörer, tillräckligt fjärran varandra på färgskalan för att behålla sin individualitet, ändå nära nog för att nå varandra med en utsträckt hand.

Hade Marian också känt skalven?
   När hon nu återigen satt på samma soffa som häromkvällen, då de varken haft sex eller inte haft sex, fick Göran intrycket av att hon känt dem men nu företog en underjordisk resa för att med våldsamt motstånd hejda kontinentalförskjutningen.
   – Den där perfekta kvällen, den får bara inte fläckas av mitt onda, mörka jag, sa hon och tittade ner.
   Han kände hur hon öppnade upp och drog sig samman om och om igen i en privat tvekamp, hur dimmorna omkring henne skingrades och tjocknade om vartannat.
   Så tog han ett halvt steg bakåt och betraktade henne. Ja, den där heliga pusselbitskänslan uppstod igen, den av perfekt symmetri, den som ofelbart uppstod när de vågade ett steg tillbaka från den klibbheta närheten och såg in i varandras Marianerdjupa pupiller. I en lång sekund tycktes hon, hela scenen, hela världen, bara vara en tunn skiva som dolde en bakomvärld bortom allt förstånd. Och kungsvägen till djupet gick genom hennes ögon. Var det evigheten själv som tittade ut genom henne, och genom honom, och mötte sin egen blick ansikte mot ansikte?
   – Så drog sig något åter samman och blickar vändes bort. Tvekampen, närd av skam och klyvning, började åter rasa.

När Göran hade tagit farväl av Marian vid den ovanjordiska spårvagnen gick han längs strandbrynet med huvudet högt. Så böjde han sig ner och plockade varsamt ett fång hundkäx, några stora blåeldar och sist en egendomligt vildvuxen planta som han aldrig sett förut. Den växte en bit upp på berghällen som i en liten ficka: ett otämjt ogräs, mystiskt lysande i rött, liknande korall.

Skriv din kommentar här:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s