Dröm eller Hommage à C.G.J.

Göran lämnar sina värdar i den väldiga lägenheten med tjugotvå rum och går ut i trapphuset, där en same med en liten hund sitter och ser ut mot horisonten. Mannen tar knappt notis om Göran och ger ett nästan provocerande obekymrat intryck, som ett barn eller en katt eller en som återvänt från de döda. Göran kastar en indignerad blick på den lättsinnige, som enkelt och självklart börjar sjunga.
   En man, som tillhör tjänstefolket, kommer ut ur lägenheten och påpekar att Göran inte låst ordentligt. Göran invänder att han nogsamt såg till just detta när han lämnade sina värdar; men han hade tydligen bara använt ett av flera möjliga lås. – Mannen försvinner och Göran blir varse
melodin från trapphuset och
   glömmer, glömmer allt utom denna enda melodi.
   Den uråldriga jojken förhåller sig till alla sånger som färgen vitt till alla färger: den föregår mångfalden, den är summan av mångfalden och den transcenderar mångfalden. Den är bara Sången, liksom vitt är Färgen. Göran hejdar sig i en rörelse och sätter sig sakta intill samen. Han kan bara lyssna till Sången. Vad kan vara mer angeläget?
   Göran vaknar med två ord i huvudet: Självets Sång.

Skriv din kommentar här:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s