ORT

Grundkursen i psykologi fascinerade Göran storligen, särskilt delmomentet i utvecklingspsykologi. Där läste han att en mors uppgift är att härbärgera de känslor som det lilla barnet inte står ut med och ge tillbaka dem i hanterbar form – som en emotionell dialys, ungefär. Så lugnas den lille och lär sig att världen är en vänlig plats.
   Göran såg upp från boken och erinrade sig något annat, ja, något rakt motsatt. Ur dammiga filmarkiv spelades minnessekvenser upp där Mamma dumpade ohanterliga känslor hos Lille Göran, som med ofattbar skicklighet lyckades utstå dem och ge dem tillbaka i den form Mamma ordlöst hade krävt. Den lilles skicklighet blev också hans förbannelse: eftersom han alltid lyckades med manövern uppstod aldrig glappet där Mamma kunde ha blivit medveten om sitt subtila utnyttjande – glappet, eller gläntan, där äkta subjektivitet kan framträda, avståndet som krävs för att mor och son ska se varandra som två separata individer. Nej, Lille Göran dansade med i denna dödsdans, som han uppfattade som livet självt, och blev själv ett reningsverk där Mamma tvättade sitt smutsiga byk från uppväxten med sin vackra mor Iris – den kyliga, filmstjärnelika dramadrottningen som hatade sin förstfödda och snärjde henne i dubbelbindningarnas band.

Till Clarence Crafoord med tack.

(juli 2011)

Skriv din kommentar här:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s