BPM II–III

Göran ser ett väldigt fångstnät sänka sig över honom. Det singlar ner som ett löv eller en fjäder i en viktlös, oansträngd dödsdans, och Göran fruktar att han inte kan undgå att snärjas. Nätet är nämligen stort som himlen själv, bara oändligt mycket närmare.
   Himmelsögat har nu avslutat sitt livsverk och spunnit ett nät stort nog att omfatta allt. Hon låter det falla och vet att det förblir osynligt och verkningslöst för alla människor utom en: hennes enfödde.

Göran står stilla mitt på scenen och ser väven sänka sig som en järnjungfru, en livmodervägg, en kvävande omfamning. Det sista han uppfattar är en glimrande ljuspunkt mitt i den stora fällan – en ljusportal, en hemlig passage, endast ett nålsöga stort. Och han förstår att kampen inte har slutat: den har äntligen börjat.

Till Stan Grof med tack.

(mars 2010–november 2011)

Skriv din kommentar här:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s