Missriktad

Det var visserligen härligt att Göran funnit ett konstnärligt uttryck på Stockholms öppna poesiscener, och än härligare att uppläsningarna ofta bejublades, men dessa tillställningar lämnade honom likförbannat i en djup förvirring. Han vaknade med den vanliga krampen, ormen krökt, energin halvstrypt. Som en boxare som frustande vankar mot ringen vaknade dock Görans daimon ju närmare uppläsningslokalen han kom. Inlåsta andar bröt sig ut. Ormen i ryggraden sträcktes och spändes till en spänstig energierektion. Göran fick något eldartat i ögonen och ett slags angenämt tunnelseende, där han inte brydde sig om eller var så intresserad av omgivningen.
   Så blev det Görans tur att ta plats på scenen. Det var själva kulmen. Det var inte han som läste, så kändes det. Ormen tog över, tigern tog över, albatrossen tog över. Applåderna regnade. Göran gick av scenen, satte sig någonstans, bredde, nej, fläkte ut sin kropp som efter ett samlag. Här någonstans trodde han att avspänningen skulle komma. Freud sa ju att efter drifttillfredsställelse eller ”utlösning” följer avspänning, organismen vilar tills nästa hunger anmäler sig. Men det där mellanrummet av lugn ville inte infinna sig. Adrenalinkranen stod fortfarande öppen och spydde ut sina brinnande vätskor i poetens blod. Han kunde inte sitta ner. Han kunde inte stå upp. Han var så övertänd av slåss & spring-hormoner att han inte kunde omvandla dem till något sublimt. Allt Göran kände var en obestämd, hetsig aggressivitet och otålighet utan objekt. Han hade fått sitt utlopp. Han hade fått sina lovord. Men han blev inte tömd. Eller mätt.
   Nu hade energin nått sådana nivåer att den inte längre var hanterbar: han var som en bil vars gaspedal hade fastnat i botten. Han kunde inte styra sig, inte rikta sig mot någon sofistikerad aktivitet, bara göra vanliga saker otroligt fort och aggressivt. Han gick och handlade med en amfetaminjunkies nerv. Han började göra storslagna planer för hur han skulle disponera detta väldiga kraftöverskott under resten av dagen, men kände att fordonet var opålitligt, att han inte dög något till. Det gick för fort. Han kunde inte styra. Tankarna sprutade. Det kändes som att något oerhört viktigt behövde göras. Han åkte hem, hungrig, dödligt hungrig, gjorde mat, åt snabbt och girigt. Såg sig om i lägenheten. Han saknade någon, han ville ha sällskap, han hade ännu inte spänt av, han var varken tömd eller mätt trots att han tömt sig och ätit, och hans gaspedal låg låst i botten. Göran var i det här läget som en tvååring som fantiserar om att han kan trolla dit vem eller vad han vill på nolltid. Men människorna var långt borta, och han visste av erfarenhet att när tvåårings-Göran ringer och begär sällskap är det ett extremt pålitligt sätt att skrämma bort folk, till och med de käraste. Så han tog till sin sista, beprövade utväg, den som räddade dagen, som fick honom att känna att han inte helt kastat bort ormruset: han skrev ner allt som hade hänt och gav sig själv ett annat namn. Och inväntade tröttheten, som inte kändes som avspänning, bara som en kran som sakta sinar eller som ett fönster som stängs.

(augusti 2011)

2 reaktioner till “Missriktad

  1. Precis så där är det, att uppträda och att lyckas. Pröva inte att misslyckas på scen! Tänk dig hela detta förlopp inverterat. Det slutar med ett bankande i kudden och skrik om att hämta yxan…

Skriv din kommentar här:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s