”Du behöver inte slå dig ut/Det är bara att gå därifrån”

Det var egentligen en sensationellt vacker lägenhet – inte stor, men dess trettiofem kvadratmeter var fullt tillräckliga för ett gott studentliv åt en ännu ganska ung man. De varmt ljusgula väggarna, de höga fönstren, rummets gyllene snitt-proportioner – för att inte tala om den benvita kakelugnen, träbalkongen och sjöutsikten! – hänförde besökare efter besökare. Det här var ett riktigt hem, sa folk. Eller såg. De såg ett riktigt hem, alldeles som Göran gjorde varje gång han kom in i lägenheten. Men de såg inte den osynliga tapetseringen. Det gjorde inte Göran heller. Han kände bara dess verkningar.

Det var med en växande irritation som Göran hade genomlevt sitt tillfrisknande från den Stora Svälten. Allt det som hungerns dimmor suddat ut blev nu klart och smärtsamt verkligt. Han hade till exempel upptäckt att han vantrivdes i sin sensationellt vackra lägenhet. Orsaken hade gäckat honom – synintrycken fortsatte att bekräfta myten om drömlägenheten – men känslan skrek i falsett: detta är en dödens plats.
   Så satte han sig en kväll och skrev. I medvetandet ringde några ord som kommit till honom under dagen: överjagets klibbiga film.
   Väggarna var tapetserade med överjagets klibbiga, ultratunna, genomskinliga film! Han hade flyttat in med ett överjag mäktigare än en mongolisk khan; naturligtvis ser det till att muta in sitt revir fortare än kvickt. Som en flitig spindel hade det nogsamt sicksackat fram och åter under Görans första år i lägenheten, närt och stärkt av de otaliga gånger som han bekräftat dess makt med självspäkning och lekförbud. Varje val – från att ta en manisk morgonpromenad till att sänka volymen på stereon för att inte störa grannen (som inte var hemma), för att inte tala om valet att inte ta en tugga till, utan en färre, och en färre … och alla gånger han satt sig att studera när vännerna ringt och bjudit till fest – alla dessa praktiker gödde det allt stinnare överjaget så att dess diskreta framfart över väggarna gick allt flinkare. Som ett mystiskt mögel vann den nätliknande hinnan mark, alltmedan tapeterna tycktes lika smakfullt solgula som vid inflyttningen. Åren gick, Göran flydde fältet, och när han kom hem från USA för att i triumf återta sitt vackra hem var allt redan för sent.

Nu, flera år senare, efter skrivaktens insiktsbad, har han accepterat att en fullständig sanering skulle ta åratal av omvända, livscelebrerande handlingar. Han bidar sin tid, inväntar den rätta lägenheten i bostadskön och lever under tiden under samma egendomliga tryck som den som bor kvar under samma tak som sin ex-partner. Han kan inte förneka överjagets mäktiga och påtagliga existens, han måste leva sida vid sida med sin värsta fiende, som han så hett längtar tämja – en fiende vars kanske tydligaste och mest absurda uttryck är att möblemanget, ja, hela bohaget, är oanvändbart, trots att det ser sensationellt vackert och välägnat ut. Lägenheten är ”luftig” – för att den saknar förvaringsmöjligheter, och för att Göran under svältens sinnesförvirring, orsakad av den sluga spindeln, gjort sig av med otaliga böcker, skivor och inredningsdetaljer för att de helt enkelt varit för många. Han har knappt några böcker! Knappt några kläder! Hellre ”luftighet” än glädjen att ha böcker och kläder, ty ”luftighet” är sparsmakadhet, är askes, är icke-existens. – Vidare: Lägenheten har inte en enda bekväm möbel. Den är minutiöst intelligent inredd, varje kvadratmeter utnyttjad; den har allt: ett litet köksbord med två stolar, ett nedfällbart skrivbord vid fönstret i rummet, en tvåsitssoffa i brunt skinn, en medelstor säng med en rejäl, mjuk sittkudde samt en balkong med två korgstolar. Men var än Göran lägger eller sätter sig finner han sig i en onaturligt sned och vind ställning, lika fel som om han sutte på en skev spikmatta på ett blåsigt torg. Därtill har rullgardinerna kollapsat en efter en, så att grannar åt alla håll har god insyn och gatlyktan lyser in som ett grymt öga.
   Givetvis kunde han riva ut hela rasket och köpa ett nytt möblemang, med fiffiga förvaringslösningar, en generös soffa och ordentliga persienner. Han kunde åter köpa upp sig på böcker, kläder, bjuda in till fest. Han har redan gjort en del av det där, men det är, som de säger, en droppe i havet. En ynklig reva i det himmelsstora nätet. Något säger honom att den här kampen måste lämnas; den kan inte vinnas. Han känner det om vintern, när de numera grundligen isolerade golven viner av kyla. Han känner det om sommaren, när rötan äter sig in i hans ännu fullt fungerande kylskåp. Och han känner det just nu där han sitter vid sitt perfekta köksbord på sina perfekta köksstolar och kurar av kramp i nacke och rygg.

Då spelar stereon en sång som överröstar grannens hundar och rösterna i huvudet. Skatorna i lönnen slutar leka för en sekund, lutar sig ut ur lövverket och lyssnar när den gamle sångaren sjunger:

Hitta ett nytt sätt att betala dina skulder
eller stryk dom bara
och kliv ut

Bakom flocken av skator dyker en svala upp. I en blixtsnabb bumerangrörelse snappar den åt sig en fet korsspindel och försvinner upp i skyarnas osynlighet.

(6 juli 2011)

2 reaktioner till “”Du behöver inte slå dig ut/Det är bara att gå därifrån”

Skriv din kommentar här:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s