Elden

Men han kunde inte bara ringa henne utan vidare! Det fungerade inte så. Kärleken hade en rytm, en puls, ett ständigt närmande och fjärmande som barnet i honom så länge vägrat acceptera. När Göran känt fläkten av liv, när en flicka kastat sitt glittrande trolldamm över honom och sedan försvunnit, hade hans första impuls alltför ofta varit att reservationslöst driva in i henne och beblandas. Han hade tagit detta för kärlek: att minska avståndet till noll. Nu kunde han se att det var det trygghetstörstande barnet, den lille som frös i ensamhetens isrike, som iscensatte dessa okänsliga räder. Liksom vedträna i hans benvita kakelugn började slockna, pysa och avge en giftig rök när de packades för tätt var ett visst mellanrum nödvändigt för ett flammande kärleksliv. Men då måste han lita på att elden, den oberäkneliga, vill honom väl! Elden kunde han inte kontrollera, endast ge rätt förutsättningar.
Han lyfte händerna från tangentbordet och betraktade det glödande brevet han nyss författat till Eva, det som bara var ett musklick från att skickas. Det hade tyckts honom mildare än ett telefonsamtal: en kompromiss mellan det goda omdömet och det frysande barnets längtan. Men ändå – ett mejl var ännu en ömhetsoffensiv, ännu ett trä på brasan.
Varför var det så svårt att göra ingenting och lita på livet?
En halvkvävd flämtning gick genom rummet som från en osynlig ängel. Göran ryste till, placerade mejlet i utkastmappen, öppnade fönstret och återgick till arbetet.

In English

But he couldn’t just call her! It didn’t work that way. Love came with a certain rhythm, a pulse, a delicate dance between approach and withdrawal which his inner child for so long had refused to acknowledge. Whenever Göran had felt the breath of life, whenever a girl had tossed her shimmering angel dust over him and vanished, his first impulse had all too often been to drift into her and fuse (much like when one fog meets another). This he had mistaken for love: decreasing the distance to zero. Now he could see that it had been the solace-seeking child, the little one shivering in the icy realms of solitude, who had enacted these senseless raids. Just as the logs in that bone-white tiled stove slowly fainted and emitted a poisonous smoke when packed too tightly, a certain space seemed essential for a flaming romance. But then he would have to trust that the fire, the unpredictable fire!, worked for the good of him. And no one can control a fire, merely provide it with the right conditions.
He lifted his hands from the keyboard and scrutinized the glowing letter he had just composed for Evangeline, only a mouseclick away from being sent. A letter had seemed more sensitive than a phonecall: a compromise between his Good Judgment and the yearning of that lonely child. But still—an e-mail would be yet another raid of affection, yet another log on the fire.
Why was it so hard to do nothing and confide in life?
A half choked panting went through the room as from an unseen angel. Göran shivered, moved the e-mail to the Drafts folder, opened the window, and went back to work.

Skriv din kommentar här:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s