Traveller

I det gamla huset rådde ett ständigt skumrask. Eller, rättare: entréplanet, huvudvåningen, dvaldes i detta dunkel, som ändå inte var riktigt mörker (som när julinatten är som djupast).
   Husets ende invånare, som hade sin officiella hemvist på denna våning men som gärna företog expeditioner till andra delar i topografin, fann det en smula besvärande att aldrig riktigt hitta, aldrig bli vän med denna mystiska konstruktion, aldrig bli herre i sitt eget hus. Han hade en liten egenhet i det att han ofta fann sig bättre till rätta både i källaren och på vinden än på huvudvåningen. I sällskap med likasinnade brukade han resa till de nedre regionerna och utforska okända skuggländer. Källarmörkret kan verka skrämmande för den ovane resenären, men vår huvudperson hade upptäckt en hemlighet: om man tar sig ner tillräckligt djupt, så djupt att skräcken nästan är outhärdlig och svärtan svider i ögonen, då kan som genom ett mirakel en lysande öppning uppenbara sig. Ett sådant hål utgör en genväg till himlen.

Det hände också att han vistades på vinden. Där var väl upplyst som av en apollinisk strålglans. Här var han hög och sublim. Vita fåglar flög in och ut genom det öppna fönstret. Heliga statyetter och ikoner stod uppradade som en fredlig armé. Men att nå himlen från vinden var märkligt nog svårare än att gå via källaren. Det hade något att göra med att allt var så ordnat här uppe. Vildheten i undervärlden tycktes alstra en energi som möjliggjorde de magiska maskhålen. Källaren var ett naturens och sagornas rike, lika skrämmande som lockande.
   Huvudvåningen, däremot, var ett gissel. Han visste knappt hur många rum där fanns, tog sig oftast fram genom att treva i dunklet och kände sig trög och ineffektiv – som en säl på land. När han hade bråttom måste han ändå rusa genom huset, men det var förenat med livsfara. Det fanns nämligen hål i golvet. Den förre ägaren hade låtit täcka över dem med trasmattor för att undvika kalldrag. Det var en vettig strategi då, under förra seklet; men träet hade murknat och hålen växt till kamouflerade dödsfällor. Husets nuvarande ägare kunde bara hitta hålen genom att råka falla ner i dem, eftersom våningen ju var så uselt belyst.

Det var i sig ingen katastrof att ramla ner i ett hål: minns att vår hjälte tyckte om att utforska källaren. Men det måste ske på hans villkor! Man måste vara förberedd på en sådan resa, inte bara halka in på den; det vore lika olämpligt som att genomföra en kirurgiskt ingrepp eller en djungelexpedition ”på skoj”. Man måste ha rätt inställning och rätt reskamrater för att inte gå vilse. Med fasa mindes han de gånger han trampat på fel matta. Då hade han sugits ner i ett dödsrike utan några lysande utgångar, bara gruvdjupa schakt och meningslös plåga. För att inte tala om när underjordens andar letade sig upp genom sprickorna och intog entréplanet! Då gjorde dessa mäktiga entiteter som de ville med honom. Som om galenskapens natt vällde upp underifrån, ohejdbar, hotande förståndet.
   – Det måste finnas ett sätt, tänkte han, att täta dessa förbannade hål i golvet, att lysa upp huvudvåningen med ett himmelskt ljus, att bli herre i sitt eget hus.

Soundtrack (Shpongle: Around The World In a Tea Daze)

Skriv din kommentar här:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s