Ett hembesök

Den stora lägenheten var svårnavigerad. Göran S. hade fått uppfattningen att den fungerade som studentkollektiv, men ingen tycktes veta besked. Inte ens hans ciceron, mannen med de lustiga glasögonen, gav några upplysningar av värde. Alltnog, Göran S. sökte bostad och hade inte råd att försumma några möjligheter, särskilt som han sedan länge befann sig på främmande ort.
   Vår hjälte uppfattade lägenheten som ömsom ödslig, ömsom myllrande av inneboende. En kvinna satt på golvet i ett hörn och målade, omgiven av högar av bråte; men runtom henne var det gott om plats, ja, där fanns stora, outnyttjade golvytor av rå betong. Av någon anledning undvek de boende dessa kala fläckar, från vilka en kall vind ven.
   Under besökets första timmar cirkulerade en grupp studenter i jämn takt runt Göran S. Deras ansikten var omöjliga att fokusera, som om de endast utgjorde vandrande sinnebilder av studenter, inte verkliga människor. Även ljuset var gåtfullt. Det gick inte att avgöra om det var ett organiskt–elektriskt sken från dolda lampor eller filtrerat dagsljus genom ett osynligt takfönster. Det framstod närmast som en syntes av artificiellt och naturligt ljus.
   Mannen med glasögonen gjorde inte stort väsen av sig, men var märkbart stolt över hur man arrangerat bostaden. I sekundsnabba glimtar upp mot Göran S., som var mycket längre än sin guide, röjde han sin törst efter bekräftelse. Det störde Göran S., som bestämde sig för att bemöta mannen helt neutralt.
   Det egendomligaste med lägenheten var kanske den ologiska sektioneringen, som orsakade de nämnda navigationssvårigheterna. Bostadens olika delar gick i varandra, och stundom tycktes delen omge helheten, så att ett enskilt rum syntes större än själva lägenheten. Ja, mer än så: det fysiska rummets normala bundenhet i tre dimensioner upplöstes inom dessa väggar – liksom tiden, liksom över huvud taget all linearitet. Rummen föreföll mångfacetterade, som om de hade ett oräkneligt antal ansikten vilka kristallsnabbt växlade med inställningen hos betraktaren och ständigt gäckade densamme. När Göran S. just börjat göra sig en stabil idé om ett visst rums funktion – till exempel att det mittersta rummet verkade vara ett kök – tenderade det att omärkligt skifta form, så att det framstod som ett sovrum och vice versa.
   Göran S. var nu häftigt irriterad på guidens suktande efter beröm, som tagit sig uttryck i några ogenerade kommentarer om bostadens kvaliteter, och genmälde att man faktiskt blandat färger och former på ett för besökaren katastrofalt sätt, icke-enhetligt och förvirrande; ”ja”, sade Göran S. inspirerat, ”det är i det närmaste omöjligt att förstå lägenhetens struktur!”

Det sista rummet, som kan ha varit det första (och på ett sätt var det första), framstod som husets paradrum: stort som en sal där frälsning sker. Höga fabriksfönster löpte tätt längs alla väggar och släppte in ett färglöst ljus som från en främmande sol. Göran S. började hoppas på en religiös ceremoni och hade nu glömt sitt syfte. När han vände sig om för att ge guiden hans erkännande – detta var stor arkitektur, det måste han medge – var mannen borta. I stället mötte Görans blick en milsvid, skimrande vägg av speglar, så intensiv att han måste vända bort ansiktet. Då han åter tordes betrakta skådespelet noterade han att speglarna böljade i takt, trots att de föreföll orörliga, och att de hade ett djup: som om de rymde en hel värld inom sig.
   När de höga fabriksfönstren öppnades bakom ryggen på Göran S. och de självlysande människorna vällde in (likt en medeltidsarmé som intar en borg) var han alltjämt hypnotiserad av spegelspelet, oförmögen att värja sig mot deras intrång.

Skriv din kommentar här:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s