Ur anteckningsboken

blotta doften av ett odjur varnar för dess käft och klor


att gå djupt ner och lyssna till två röster samtidigt


den vita vägen


… på en gång syndig och rättfärdig …


den nyss förälskat längtande svalnar


morgonfåglar


ditt tomma timglas


… att omfamna din skugga …


Det blänkande bordet blottar ett återsken av en stark men osynlig lampa.


Jag betraktade mig själv på en gång inifrån och utifrån


Hans konst hade varit ett nej förklätt till ett ja.


Lätt som spindelväv faller hennes kläder till marken.

Skriv din kommentar här:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s