Purgatorio

Texten börjar som ett diffust obehag,
som om organismen sände ut en varning,
dröjer där ett slag, pumpar ut sitt
långsamma gift i poetens blod,
det går timmar, kanske dagar, innan
trycket ökar och giftet stiger.
Förståndet söker förgäves fatta feberns
upphov: för en sjuka utan namn är
enda boten vaksam väntan.

Krökt är nu ryggen och axlarna hårda,
kallsvetten sköljer och tarmen har kramp.
Världen är en fälla och skrivkammarens
väggar rullar in som en slutlig dom. När
den sjuke resignerar, släpper allt hopp
och medger att han ingenting vet,
inte ens sitt eget bästa, kan som en
avlägsen skälvning en underjordisk rörelse anas.
I djupen har en låst dörr öppnats, ett ljudlöst
lösenord uttalats. Och giftet stiger, stiger mot
hjärtat, griper tag i hans fibrer och driver honom
till skrivbordet där i kaskader bläcket kastas upp
mot papperet och lämnar diktaren ren och tom.

2 reaktioner till “Purgatorio

  1. Oj, oj här skulle du vunnit enormt mycket på att sluta till mer hermetiskt genom rim och annan rytm. Te x ” krökt är nu ryggen och axlarna hårda ”. Runeberg tänker jag på. Havamal, kalevala, och fornnordiska versmått som runometer skulle betytt mycket. I stilen blandar du in sådant, men det funkar inte eftersom det inte är konsekvent genomfört. Den här dikten tycker jag av de tre, bäst och sämst om. När jag skriver så har jag några få talanger, till skillnad mot dig så har jag inte samma begåvning. Men slarva inte bort den. Vad jag menar är att jag kan sitta med en usel text som jag skrivit men se potentialen. Eller en bättre text som jag slänger. Att se sånt. Skippa första radens: De bästa texterna är som spyor. Inte slutsatsen först. Verkningsgraden blir större om dikten börjar ned den andra raden. ” Inte ens sitt eget bästa ” är mycket bra. Som en tredje berättare. Ett nav. Gör mer av det. Du blandar imperfekt med presens. Var alltid medveten om vad det innebär för upplevelsen hos läsaren. De sista raderna är ju en beskrivning av mannen efter den sexuella utlösningen. ” ren och tom ”. Är sidoassociationen medvetet vald. Mvh Rolf.

  2. Tack för uppmärksam läsning. Jag blev själv aldrig riktigt nöjd med den här texten men hade inte tålamod att vänta på dess fulländning. Det är ett medvetet grepp att endast stundom smyga in rytmiska versmått och i övrigt låta texten vara prosalyrisk. Om det funkar eller inte är en annan femma. Kanske gör det inte det här. Det är Paul Andersson (och delvis Ekelöf) som har inspirerat mig till det greppet. Han låter också rytmen komma och gå, bryter och stoppar om vartannat. Problemet är nog att dikten i början tillkommer på ren inspiration, jag skriver bara på, och börjar inte bli medveten om vad jag vill med den förrän i slutet. DÅ börjar jag hitta orden, formen. Men då är det svårt att gå tillbaka. Det känns som att gå tillbaka mot en skogsbrand man just flytt från eller som att gå över ett målat golv.

    Var använder jag imperfekt här? Kan inte se det.

    Associationen är inte medvetet vald men jag använder ofta förtätade uttryck som kan innebära många olika saker. Jag tror jag omedvetet tänkte att alla sorters ”utlopp” egentligen är samma sak: en tömning, en urladdning, en avspänning. Återigen psykodynamiskt tänkande.

Skriv din kommentar här:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s