Medicina

ångande gröna kullar
tungt flytande floder
skrikande paradisfåglar
och glänsande ormar –

i din värld är jag ett barn
som du tar vid handen
och leder längs den inre
floden mot själens källa.
motströms går vi, härav
resans smärta, strömmens
motstånd. men den som
vill till alltings källa måste
färdas inåt–bakåt (likt
den modiga laxen som
trotsar forsen)

valde jag dig eller du mig?
vem förde det första glaset
sanningsserum till min mun?
var det du som ville
blandas ut i mitt blod eller
jag som törstade efter
min egen upplösning?

eller var det den osynliga
hettan bakom allt som
med sina mäktiga händer
samtidigt retade våra nerver
till detta möte?

vi går inåt, hemåt över
minnenas regngröna kullar, längs
livsmytens tungt flytande flod
och fortsätter, fortsätter inåt
även när de blixtrande ögonen
i skogens skuggor skrämmer
som döden. Trots skräcken
denna fasta förtröstan:
jag är inte ensam –
och mitt i flodens
och farans virvlar
en alldeles stilla ström:
din rännil av klarhet
och lugnande kunskap.

Kanske har du kommit
för att lära oss att vi är
varandras lärare
varandras mediciner,
att du inget förändrar
utan endast avtäcker
det där gyllene ljuset
som stadens sot skymmer

ja, du lägger inte till
du drar bort:
drar i fyra timmar bort
glömskans mörka
moln

det är allt
låt oss nu börja arbeta

tack
tack

shanti
shanti
shanti