Farväl till vapnen

Alltid satt Göran och mindes. Ja, käre läsare, i den här berättelsen sitter han också och minns. Men dessa minnen är inte döda, de ”[berikar] nuet genom att återkalla det förflutnas självlysande skönhet, liksom myten ger återsken på den andefattiga verkligheten i The Waste Land”, som det heter i hans outgivna roman.
Alltnog, huset var helgtomt och solljuset snett och starkt. Det var april, den grymmaste av månader, och han fotograferade de höga fönstrens märkliga korsformationer som uppstod när kvällsguldet smälte in genom fördragna vita gardiner. Han fotograferade, och frös, och förbannade att han förbrukat vinterns ved. Det är rimligt att frysa på långfredagen, men det är synd att frysa på påskafton, tänkte han. Och satte sig och mindes.
Han återkallade en påskafton häromåret, när Em från Sundsvall invaderat hans liv och lägenhet med sin mjuka kraft. Det var andra gången hon hälsade på i Rosendal. De hade lyssnat på P2:s direktsända opera, ätit fet söt glass och hållit om varandra vid den sprakande brasan.
– Elden! tänkte Göran, och snubblade ner till det tomma vedförrådet. Som inte var tomt. Den längesedan avflyttade grannen hade lämnat kvar en hög med plankor och pinnar, tillräckligt för att värma hemmet de sista kalla kvällarna. Göran gjorde korstecknet, hystade ner träbitarna i korgen och återvände till lägenheten med en känsla av att inte längre vara lika ensam.
När kakelugnen började knäppa och sjunga sin dova sång spred sig genast en värme i hans kropp, oaktat att rummet ännu inte hunnit värmas upp. Axlarna sjönk och han fortsatte att minnas.
Om han skulle försöka referera den där påskaftonen med Em för någon, tänkte han, skulle han behöva ge upp ganska snart. Inte för att det var en extraordinär kväll, men för att alla mänskliga möten, särskilt med sådana som Em, var extraordinära. De flesta av hans vänner tycktes både uppleva och minnas kvällar av samvaro som något konsistent, som stadiga kärleksmarscher, eller som ”ett hjul som fast och lugnt roterar”, för att citera Rilke. Stämningen den ena minuten verkade för vännerna inte väsentligen skilja sig från en annan fritt vald minut under kvällen, som om de älskande hovrade i en himmelsk vagga.
Men kvällen med Em, liksom alla kärlekskvällar, var ett fyrverkeri av intryck, hastigt skiftande i färg och form, och det varma lugn som stundom uppstod berodde endast på en Görans balansakt, som om de inte alls vilade i en svävande vagga utan färdades i en krängande båt med Göran som styrman. Det blev varmt, kallt, vinden friskade i, mojnade, orkanen drog in, båten tog in vatten, sedan blev det lugnt, solen bröt fram!, ögonen möttes, allt var gott –
– om och om igen! Men Em, förmodade han, märkte inget. På utsidan hade ju inget hänt. På utsidan satt bara två älskande vid en knäppande, sjungande brasa. Nej, Em hade sina demoner, men just denna utsökta sekund-till-sekund-känslighet var hon nog förskonad från. Han körde deras båt, tyckte han, och vågspelet fortsatte, och hela dramat utspelade sig inuti Göran. – Hur kan man om en sådan kväll helt kort säga att den var så eller så, trycka ner den i ett adjektivs trånga säck?

När Göran, tillbaka i nuet, somnar den natten är eldstaden ännu varm. Han sover tungt och drömmer om en ny fredsinvasion, och om ett hjul som fast och lugnt roterar.

Skriv din kommentar här:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s