Mysterium

Det är nu ett pålitligt återkommande inslag i min tillvaro att en anspänning med sorg och hopplöshet sakta byggs upp till dess att jag finner mig omgiven av skyhöga murar och min själ är stängd, min känsla död. Detta sker gradvis, i cykler som kan variera i längd, men där förloppet alltid är detsamma. Till slut blir ledan och tyngden på axlarna ohållbar och jag tycker mig släpa på ett enormt kors som aldrig kommer att försvinna.
   – Men snart finner jag mig inspirerad och munter och lätt och kraftfull igen, och möjligheterna börjar tändas runtom mig en efter en som stjärnor på en majblå kvällshimmel. Allt öppnar upp och jag kan andas.
   Jag har alltså goda skäl att inte misströsta när korsbärarbluesen sätter in. Förr eller senare försvinner den ju; det har historien visat.
   Här finns dock en stor gåta:
   Bluesen upplöses utan att jag egentligen vet hur det går till.
   Jag kan aldrig i efterhand rekonstruera själva vändpunkten, det ögonblick när ljusets riksdagsledamöter plötsligt är i majoritet med en rösts marginal. Det är som att det sker när jag tittar bort, eller som om jag bortfördes av utomjordingar och en timme utraderades ur mitt medvetande.
   Vad är det som får ljuset att återvända?
   Är det något jag gör –
   – eller något jag inte gör?

(juni 2009)

Skriv din kommentar här:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s