Vägvisare till underjorden

Fantomen på Operan lever upp när han leder Christine ner i sina katakomber. Berusat antar han rollen som mörkrets ciceron. Livet tycks öppna sig! Kanske att hon … och han …
   Men sakta visar det sig att de sitter fast i ett moment 22. Scenens energi är beroende av Fantomens eviga ensamhet och Christines tillfälliga påhälsning. Hon blir lockande för att hon kommer från ytan, från ljuset, från någon annanstans – och eftersom just detta främlingskap är det som alstrar deras lust kan det inte brytas med mindre än att sagan upphör. I underjorden kan Christine bara spela rollen som hänförd gäst, vilket i sin tur låser Fantomen i hans demoniska animuskaraktär. Reducerade till arketyper kan ingen av dem vara sig själv. Samtidigt vill de inte lämna sagan. De är fast i ett bitterljuvt nästan, som två himlakroppar kretsande kring varandra.

Phantom of the Opera: Music of the Night

Skriv din kommentar här:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s