Att: T.T. (del två)

Jag stod och hängde tvätt, plagg efter plagg oändligt i långa vita rader, och begrundade de livssvårigheter jag fortfarande har och som tar så lång tid att nöta ner, att lära om, att gå fri från. Ja, all min conditioning, eller karma: som min tendens att när jag gillar någon som gillar mig spinna en imaginär paradiskokong, en drömsymbios som ofelbart försvinner och lämnar mig förvirrad och frusen. Vid tanken på hur hårt jag har arbetat för att lätta packningen, och ändå har så mycket jobb kvar innan ryggsäcken är tom, förtvivlade jag en sekund: hinner jag bli jag innan jag dör?
   Men sedan fylldes jag av en enkel värme, för jag såg som på ett radband en räcka av existenser som alla är jag; jag skymtade föregående och kommande kroppar och personligheter; och det svindlade till.
   ”Vi har all tid i världen från liv till liv att göra det som ska göras”, jublar Dean Moriarty i den där boken som var mitt evangelium.
   Mitt arbete handlar inte om att befria ”Oskar”, utan om att rena och lysa upp det väsen som vandrar genom radbandets kulor. För detta är ”Oskar” ett medel, inte ett mål. Denna klarsyn upplöste känslan av brådska och tillkortakommande.
   En gammal psykolog har skrivit: ”Du blir aldrig färdig”; men någon gång någonstans blir någon färdig och kommer hem, och det är det enda vi kan arbeta för, det enda vi kan be för: att någon gång komma hem, att någon gång lämna radbandet, och att skratta så mycket som möjligt under tiden.

Skriv din kommentar här:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s