(Utan titel)

Är det inte något onaturligt över att nyttja musik för att utlösa ett visst minne, en begärd känsla? Vi hör inte själva sången, dess oskyldiga essens, utan skyler den med psykologiskt kringverk, med våra berättelser. Detta gytter av personliga associationer blandar vi sedan ihop med låten själv. Så tämjer vi omedvetet sången, gör den till ”vår”, på det att en urkraft går förlorad.

Men det mirakulösa kan ske att de trasor som människan draperat verket i slits bort av en ny vind, så att musiken, befriad från minnen och dramer, framstår i sin ursprungliga prakt – som när ett utklätt, förnedrat cirkusdjur eller en ”vilde” som visas upp på marknaden rymmer och befriar sig från den hemska utstyrsel som civilisationen tvingat på honom.

Skriv din kommentar här:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s