Therapy?

Bengaliska eldar. Foto: jarnkaminerna.se.

I lördags skrev Johan Croneman i DN att fotbollspubliken är ”konsumenter” som vill ha ”valuta för pengarna”. Och Radiosportens annars utmärkte Lasse Persson raljerade i går efter derbyt mellan Djurgården och AIK över pyroteknikbruket på läktarna. Han frågade domaren Jonas Eriksson något i stil med: – Om du och jag bränner bengaler på Stadsteatern, vad tror du händer då?

Den här uppfattningen, att fotboll är underhållning, som teater, är vanlig hos journalister. Och fotboll är underhållning – för en viss kategori åskådare. Men inte för alla. Att tro att hängivna supportrar upplever ”underhållning” när de står på läktaren är i bästa fall fantasilöst, i värsta fall respektlöst. Jag ska här framkasta en hypotes:

Underhållning är endast ett av minst två psykologiska modus som en åskådare kan uppleva fotboll genom. Det andra moduset, ”supportermoduset”, är förmodligen vanligare. Det innebär:
   Fotboll som ett säkert forum för att projicera ut och utan hämningar uppleva autentiska och arkaiska känslor om gott och ont, kärlek och hat, rättvisa och orättvisa.
   De känslor som en supporter upplever är alltså på riktigt, autentiska, även om en psykoanalys kanske skulle blottlägga deras rötter och visa att supportern ”egentligen” upplever det och det. Men detsamma går att hävda om en mängd andra, vardagliga känslor – till och med om dem vi hyser för vår egen partner. Alla människor som inte uppnått nirvana projicerar. Det är så att säga det normala. Det gör inte känslorna mindre verkliga. ”Verkligt är det som verkar”, skriver Jung. (Däremot mår man på sikt bättre av att dra tillbaka projektionerna, av att medvetandegöra det omedvetna. Mer om det längre ned.)

Vid en första anblick tycks film och teater verka på ungefär samma sätt som fotboll. Man önskar att de goda ska vinna och de onda åka dit och blir engagerad. Men det är något som skiljer: det finns ett unikt djup i känslorna kring fotbollen, som om de bottnade i något större än den enskilda matchen, som om de hade ett förflutet och en framtid … medan filmupplevelser (som givetvis också kan vara sanslöst starka) har en övergående karaktär: åskådaren vet att hen inte kommer att möta filmens gestalter nästa vecka, och nästa … Filmen spelas upp, väcker känslor och försvinner sedan. Den är isolerad. Fotbollen har en annan elasticitet. Matchen flyter in i alla andra matcher, föregående och kommande, och blir till en enda lång fotbollsmatch där den gemensamma nämnaren är föreningen som supportern följer. Detta gytter av upplevelser samspelar i sin tur med supporterns övriga liv.
   Hur uppstår då denna fotbollens relationella karaktär? Jag tror svaret handlar om anknytning.
   En fotbollssupporter som följer sitt lag under flera år investerar alltmer kärlek, alltmer libido i föreningen. Ett och samma objekt åtnjuter år efter år hens uppmärksamhet, hens engagemang, blir projektionsyta för hens önskningar – till skillnad från filmer och pjäser, som är övergående och ständigt byts ut mot nya. Denna kontinuitet, denna kärlekens stadiga riktning, skapar, spekulerar jag, med tiden så kallade inre arbetsmodeller i hjärnan som liknar dem vi har inför en för oss viktig människa. Vi knyter an till föreningen som vi en gång knöt an till vår mor, vår far, våra storasyskon. Vi har, kanske till och med rent neurologiskt, en kärleksrelation till klubben.
   Men eftersom något så abstrakt som en fotbollsförening inte kan interagera med supportern som en människa gör (den kan inte ”spela med”, inte respondera på den enskilde åskådarens utbrott eller glädjeyttringar) blir den som nämnts ovan en projektionsyta – alldeles som ett husdjur eller en nalle eller en psykoterapeut. Och på projektionsytor spelar vi ut hela vårt register av tidiga relationer, ofta de mest frustrerande, ouppklarade, i psykets sjö nedsjunkna.

Jag föreslår alltså att den hängivne fotbollssupportern ägnar sig åt en sorts omedveten bearbetning, en självmedicinering, när hen till exempel tycker att det egna laget behandlas orättvist av domaren (lagen, logos), menar att tränaren (pappa) inte fattar nånting och borde ”avgå” (förgöras) – eller idealiserar densamme och håller honom för ofelbar! –, men villkorslöst älskar ”moderföreningen”. Moder-föreningen! För att inte nämna allt prat om vilket lag som är ”storebror” och ”lillebror” av Djurgården och AIK …
   (En mig mycket närstående person har egna erfarenheter av allt ovanstående.)
Fungerar då självmedicineringen?
   Nja. Den ger visserligen ett välbehövligt utlopp som lindrar det emotionella trycket för stunden, men om inte självkännedomen ökar kan ingen utveckling ske på sikt. Effekten skulle troligen bli bättre utan den andra gängse medicineringen, den med alkohol. Då, obedövade, skulle kanske några åskådare någon gång höra vad de skrek och börja reflektera: Har jag känt så här förut? Inför vem?
   Men alkoholen verkar tyvärr vara en omistlig del av upplevelsen för de flesta supportrar. Några spontanläkta själar lär vi därför inte se på läktarna inom överskådlig framtid.
   Som samtalsämne i en pågående terapi, eller som ett medvetet psykologiskt experiment på egen hand, tror jag dock att en analys av fotbollssupporterskapet kan ge ökad självkännedom och förbättrad mental hälsa, om det betraktas som vad det faktiskt är: ett rikt destillat av våra grundläggande relationsmönster, en kungsväg till åskådarens mest arkaiska känslor.

Skriv din kommentar här:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s