Sjögång

Sängen var stor som ett hav. De belysta rummens blygsel började avta när han dråsade ner bredvid henne i sovrummets skumrask. Först en bit ifrån, hennes rygg vänd mot honom. Försiktigt och flyktigt vidrörde han hennes höft, ben, axel, drog sig sedan tillbaka, kände sig dum, tafatt. Men hon protesterade inte. Energifältet som omgav henne var öppet och livligt vibrerande. Han stannade upp. Lyssnade på tankarna som rusade, noterade axlarnas färd mot öronen. Gav sig fan på att stanna i sin kropp vapenlös, att vara här med varje cell. Trött på halvmesyrer.
   De bytte några ord. Hennes röst dåsig och mild. Något grep tag i honom. När han sedan låg där med armarna hårt om henne tänkte han inte längre. Nu var det som det skulle vara, bara. Han lät henne känna hans hårdhet, hans hårdhet mot hennes mjukhet, och han fylldes av en lugn värme.
   Nu delades jag i två, sa hon. En som säger vadärdetsomhändervadvillhanvadskadetbliavdethär och en som säger slappna av.
   Är det något jag respekterar så är det gränser, sa han. Jag litar på att du säger ifrån om jag går för fort fram.
   Han kunde nästan se hennes frontallober lysa upp i mörkret, som om hon utförde en oändlig mängd risk- och vinstkalkyler för att fatta ett rationellt beslut. Samtidigt glödde hennes hjärta under det inrökta syntetfibertäcket. Ja, det var en tvekamp. Och vad var det som hände? Vad ville han? Vad skulle det bli av det här?
   Ingen aning, tänkte han. För en gångs skull bara the awful daring of a moment’s surrender …. För en gångs skull bara hud mot hud. För en gångs skull alla celler på plats här, nu, utan rädsla. Det som hände var bra som det var. Varken mer eller mindre. Utforska gränsområdet kring henne. Kring mig. Känna en mjuk och slank och kaminvarm kvinnokropp andas under ett cigarettdoftande syntettäcke i en lånad jättesäng i ett urvuxet flickrum i en lägenhet ingen av dem bodde i.
   Stryk mig där, över armen, sa hon.
   Över ärren, tänkte han och strök henne fjäderlätt. Hon utgöt ett ljust, suckande läte av uppluckrat motstånd, en antydan till äntlig avslappning. Han böjde sig över henne för att se hennes ansikte dansa i det böljande ljusmörkret från gardiner mot belyst nattgata. Strödde enkla kyssar som snöflingor över hennes kind. Hon tog emot, tog emot, öppnade, för att sedan vända ner den redan nervända blicken.
   Jag skäms, sa hon. Och så tänker jag så här, oj, en annan människa här. Är inte van.
   Du protesterar inte heller.
   Nej, jag gör ju inte det, sa hon med ett förvånat glitter i rösten. Men ändå. Jag vet inte.
   Vill du ligga ensam en stund?
   Jag tänker att jag borde sova. Jag borde nog det.

Han rullade över till bortre stranden, närmast fönstret, och lät de instinktiva katastroftolkningarna som skrek AVVISANDE! HON HAR INSETT ATT DU ÄR OATTRAKTIV! skrika färdigt och sade sig sedan att han inget visste om hennes tvekan. Och han tänkte inte dra det ur henne heller. Aldrig mer plåga en kvinna med hundraprocentig följsamhet och utredande av varje känslans krusning på samvarons blanka yta. Nu kommer prövningen. Att bara ligga här nedanför dessa vajande gardiner mellan ljus och mörker och inte veta om hon kommer tillbaka, vad hon tänker, om jag har skrämt bort henne. Om jag råkat slå an ett välment ackord som fortplantar sig och bringar till liv en bortglömd spöksonat i hennes inre.

Sömnen var ytlig men helande och liksom svävande. Och i vargtimmen vaknade han av hunger och vred sig inåt mitten när hon samtidigt vred sig inåt mitten och hans fot hamnade ovanpå hennes knä, en röklätt beröring bara, och helt utan intention, det var hon som lät den hända, och detta att hon lät den hända kom hans fortfarande fullt närvarande celler att ila av lycka. För sin inre blick såg han, nej, han såg inte, han kände att hon och han utgjorde Michelangelos målning av Guds finger som snuddar vid människans. Han visste inte vem som var Gud och vem som var människa, tänkte att förmodligen är båda både och, och när hon kort därefter rullade runt och åter vände ryggen till låg en stilla klang av frid kvar och han kände sig tillitsfull nog att vänta in morgonen utan ett ord, utan så mycket som att snudda vid gränsen. Gränsen var hennes och draget var hennes och han låg kvar och väntade in henne som man väntar in en våg vid stranden.

… which an age of prudence can never retract

Skriv din kommentar här:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s