Resenären II (Hommage à Paul A.)

 

FÖRSTA GLASET.

1. Den nervkrets som känner dina vanor och minnen
slocknar som ett band av utbrunna solar.
Försvarslöst och mjuknat ger sinnet efter
för stjärnlandet inom. En lönndörr öppnas
av en mäktig hand. Snart faller du fritt
åt alla håll samtidigt, famlande handlöst
efter rester av den som du trodde var du.

2. Bortom tankens raka banor
och det tunga köttets tröga lag
möter du med slutna ögon
färgrika världar, bristande sköna,
där du ryms i ett sandkorn som tumlar fritt
i tidens tomma timglas.

3. Nu trevar du efter karta och utgång,
efter nystanets mjuka, lugnande tråd.
Men i stjärnlabyrinten råder främmande regler:
väl över gränsen är du lika långt gången
som den resenär som färdats en livstid.
Här hittar den hem som förlorar sig bort.

4. Höljet är krossat. Ur timglaset läcker
ett ensamt sandkorn ut i rymden.
Klockans klang har mist sin mening.
Stjärntiden flödar i slutna spiraler;
innan du anlände var du redan här.
   Ofödd och odöd svävar din gnista.

5. Ur dimmorna träder en gudabild fram:
ett himmelsstort urverk med en enda kugge
på ett enda kugghjul som fast och lugnt
   roterar.
Och kuggen är du, och hjulet är du;
och den gråtande kroppen i rummet är du.

 

ANDRA GLASET.

6. Ur cellerna lösgör sig olösta bilder.
Musklerna hårdnar till stål i försvar
Nerverna flätar ett fintrådigt pansar
men den främmande fiende skräcken vill mota
har aldrig lämnat ditt blodomlopp

7. Mot enhet strävar det kluvna och skilda.
Äkta läkning väcker svårare smärta
än någonsin dina levrade sår.
I ditt tempel roterar ett regnbågsprisma
som löser och helar, öppnar och sluter
i samma viktlösa rörelse.

8. I en svävande mellanakt vilar du lätt
då vinden tycks ha mojnat.
Men stiltjen är endast den lövtunna paus
som skiljer in- och utandning åt.
Din båt ska åter piskas av storm.

 

TREDJE GLASET.

9. Här är platsen bortom alla platser.
Här är platsen där här är där
och där är här.
Här omvandlas som av en kosmisk kvarn alla förnimmelser till ljud och blott ljud.
Rummet vibrerar i takt med din dans
när bunken fylls av fräna vätskor.
Och allting sjunger, sjunger,
sjunger, sjunger:

10. ”Gå djupt ner och lyssna till två röster samtidigt
Endast i vacklandet finner du jämvikt.
Tänj ditt förstånd tills det brister och rämnar:
dess sega band snärjer en djupare kunskap.
Se dina strider, se bortom dem, sjunk och stig
i det vita havets vågor
i det vita havets vågor”

11. Viljelös lyder du sångröstens budskap.
Nernött som klippan av piskande sjöskum
faller det sista döda lagret
av alltför trång hud från livets orm
som sprängt sin väg från golv till tak
och skjuter upp ur ditt krossade kranium.
Utan ett ljud faller svaren som snöflingor
men smälter sedan snabbt i din heta hand.

 

DÉNOUEMENT

12. Stilla spelar den gamla flöjten
sin sällsamma slinga från en avlägsen plats.
Stilla ringlar serpentinen i ryggen
åter ner från hjässans topp.
Som en sommarkväll sänker sig lugnet i rummet.

13. En världsomsegling har din resa varit.
Dess vida båge sluts när gnistan
till säte åter väljer din kropp.
Nu bugar bordets vajande lågor
i vördnad för din tunga suck.
Och i cirkeln runtom blänker andra ögon.

14. När tröstens röst vaggat dig vaken
vandrar du inåt en sista gång
för att famna det sista flyende glittret –
allt du minns är ett ljus bakom tusentals bilder,
en osynlig hetta som driver allt liv;
allt du minns är ett urverk utanför tiden,
ett stadigt tickande och en ändlös frid.

Skriv din kommentar här:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s