Glasnost?

för ljummen och ambivalent och något rasslar till i mig. Det visar sig först som en tystnad, en kramp, en entonigt autistisk röst, en gravstelhet, vältrar sig sedan över mig när luren lagts på. Det kommer som ett svart regn, det gamla regnet jag inte sett på så länge. Balkongen. Nej. Känslan har inte mig, jag har känslan. Eller? Vem har vem? Inget drama. Kaos och stillhet ökar samtidigt i intensitet. Jag känner det svarta regnet skölja och är samtidigt regnet, är samtidigt himlen det faller från, är samtidigt blicken som betraktar himlen. Det är en extatisk sorg, verklig men ändå genomskådad, laddad med ogråten gråt ur en rödhårig forntid som nu äntligt vandrat upp till jordytan som en bronsyxa på Birka. Jag borstar dammet av artefakten, låter regnets bläckdroppar skölja den ren, tar pennan, väntar på bilder, låter bläckdroppen möta papperet: för ljummen och ambivalent, men hur kan en inlandsis övergå i heta ångor efter endast två möten? men inlandsis är en sliten bild, måste hitta något bättre, permafrost, tundra, allt är taget, hur hade Paul Andersson skrivit:

Hur kan efter endast tvenne pustar av din heta luft
det kristallmättade vatten som kölden knådat stelt
mjukna till varm mimosa?

eller Ekelöf?

Isen är inte Isen
och ändå är den Isen
Dat. Davadam. Davayar.
Fursten: Första gången jag såg dig
i din nya dräkt
rann smältvatten ner för min panna
och den enda delen av mig som kan växa
växte
Den natten:
ett Fyrverkeri
Andra gången var vi Tre
Nu förberedd på värme
kom mig smältvattnet
att huttra
Du finner det onaturligt

eller, eller, eller Lundell?

Isen, isen, tänkte jag, hur fan kan hon tro om mej, alltså, en sån som jag, hur i hela friden kan hon, en sån som hon, alltså, tro att det räcker med två aldrig så berikande rendezvous för att en sedan fem, ja, nej, sex sju åtta års ansamlad inlandsis ska bli till en flod av rykande varm baileys bara så där; här, sa jag, här är ett hjärta som trevar sej fram för att inte gå på minor, men framåt det vill det, men hon vände på den rätt så vackra klacken och det var inget mer med det och jag hoppade på cykeln och himlen över Liljeholmsbron var rosa och vit och där nere bland isflaken passerade två väldiga lastfartyg varann, ett på väg in mot Mälaren och ett mot Saltsjön.

Eller, hur hade jag skrivit?
   Vem är jag?

Skriv din kommentar här:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s