To the cat formerly known as C

Hej E, du som förut hette C,

det här brevet har redan skrivit sig självt i mitt huvud, stycke efter stycke föddes fram och jag såg det glasklart och nu försöker jag hålla fast det jag såg men det är som att försöka fånga moln som driver bort. Som i den där romanen jag skrivit på under dessa långa år som aldrig blir klar (för att jag aldrig kan se den på tillräckligt stort avstånd och för att min koncentration bara räcker till att skriva korta stunder), där Göran klagar över hur landskapet lyses upp av förklaringens blixt och han ser allt precis som det är bara för att se det slockna lika fort, han hinner inte rita kartan innan allt blir skumrask igen, han har inte fotografiskt minne som Skalman. Inte jag heller. Men jag ska ändå försöka skriva något till dig av det jag såg.

Efter jordkällarnatten med de där förskräckliga matmetaforerna men den rätt snygga bilden med vinet som trevar sig ut under dörren höll jag modet uppe en vecka eller så, sedan kom ett gammalt spöke och smög sig på (det är inte en raplåt, fast de två föregående satserna har bra flow och rim: jag höll modet uppe en vecka eller så/sen kom ett gammalt spöke och smög sig på).

Mind you, det är inte de gamla synderna vi pratar om, långt ifrån, nu försökte jag bli starkare, inte mindre, men det kom verkligen som ett brev på posten, det kommer alltid precis lagom när någon sakta glider ut ur mitt liv och tomrummet börjar bli synligt – som ett polaroidfotografi fast tvärtom, en icke-bild som framkallas – disciplinerna, späkningarna, schemaläggningarna, just innan ickebilden tagit form, just innan jag börjat känna frånvaron.
Jag blev inte starkare. Jag åkte ett år tillbaka i tiden och blev svag som en tvättsvamp. Inte rent muskulärt, men energimässigt. Mitt återfall kan ha kostat mig flera månaders återhämtning. Spökjäveln jiddrade med min process och när jag började se klart igen förbannade mig själv för att jag återigen undvikit att uppleva min upplevelse, att hålla känslorna i mig i stället för att agera ut dem eller vända dem mot mig själv, allt det där jag predikat om.

Jag fick hybris med dig, E. Jag snurrade in oss i en egocentrisk centrifug vars centrum var jag och jag spyr på det när jag ser det, jag spyr i min imaginära hink. Kungen var död och jag hade alla dörrar öppna för djur av alla slag och fan vet om jag inte åkte i en öppen bil på väg mot havet också bara för att understryka hur rockklichéaktig min fantasivärld var, förklädd till visdom. Eller? Nej, det var kanske inte bara hybris. Där fanns också ett ärligt uppsåt att inte skada, att vara så ärlig mot mig själv och mot dig som möjligt, att inte lova ett uns mer än vad jag kunde hålla, för säkerhets skull många ounces (vi är ju amerikaner) mindre. Det var väl detta ingentinglovande och här och nu-bolsjevism som gjorde dig misstänksam.
Oavsett om det nu var hybris eller ett uppriktigt försök att vara så nära som möjligt utan att fastna (dansen kring gränsen) eller både och, vad fyllde allt detta för funktion?
Det skyddade väl mot skammen. Mot upplevelsen att i grund och botten vara överdjävligt medioker, en bortbränd skugga av den där ideal-Oskar som alltid är ett halvt varv före eller bakom mig när jag går raskt runt Trekanten, en skugga av någon annan som jag egentligen är, som jag får för mig att jag någon gång ska bli eller har varit, när då, 2002? 2004? men när jag sätter mig in i min dåvarande självuppfattning tänkte jag likadant då: jag måste ändra på [fyll i valfritt tillkortakommande, företrädesvis fysiskt] innan jag är älskvärd, ja, för att inte vara direkt avskräckande. För att inte du i ett obevakat ögonblick ska se mig sitta alldeles stilla utan att veta att jag är betraktad, för att du inte ska få tid att verkligen titta på mig. Då kanske du skulle se mig med min blick, som jag ser på mig. Den kanske smittar.
Ja, jag tror att mitt dansande och min hybris, alla avvikelser från den lugna svävande medelpunkten, min ständiga rörelse tjänade till att aldrig framträda klart och tydligt för dig. Jag ilade runt som en ficklampa i natten och tecknade ord i mörkret – det vill säga snackade en massa – och du såg aldrig ljuskällan, bara strecken den lämnade efter sig, tecknen.
Eller såg du mig?
Vad såg du då?
Nej, säg inte, jag gömmer mig här borta där jag ger frågorna och du svaren. Vi brukar ju tävla i vem som kan gömma sig mest när vi är med varandra. Vem öppnar sig först? Vem får vila i frågandet, intervjuandet, skyddsgraven?

I healingprogrammet vi lekte med en kväll, när luften runt dig var så gnistrande klar efter att jag gjort förlåtelsens kod på dig, har jag jobbat länge med en problempunkt under temat ”Love” som jag gett rubriken Fear of Ordinariness. Man ska poängsätta hur obekväm man känner sig med vart och ett av problemen man skrivit ner kring ett visst tema. När jag gjort en kod brukar jag vanligtvis känna att det aktuella problemet gått ner till en nolla eller etta.
Fear of Ordinariness vägrar röra på sig.
Och man känner sig rätt medioker när man vissa dagar har ork som en 80-årig tant. Så man vilar och sparar krafter och drar på det magiska maskineriet så att det ska spraka och smälla under de timmar man får i kattligt sällskap. Sedan går man hem innan raketerna är helt slut så att katten aldrig ska behöva se en helt tom natthimmel. En sådan där solliknande vit blomma som vecklar ut sig är det sista man avger, så att avslutningen blir grandios, sedan är man rusig i ett dygn men man vet att bakslaget kommer och sedan är man inte vanlig, man är ingenting.

Och den där natten när allt gick snett blev det ju aldrig några raketer av anledningar som avhandlats i ett taffligt tantsnuskpoem med några förlåtande symbolistiska inslag. De fyrades av inåt så småningom och brände åter ut mig. Nu vill jag inte att du ska se mig. Vilket du nog ändå inte vill, annars hade vi setts för längesen. Men ändå.

Det var lurigt att vara med dig på det nya sättet. Det var det. Din följsamhet var svår att möta. Du såg mina skiftningar innan jag själv sett dem men du såg också sådant som inte fanns, och det jagade upp dig, som när hos en slumrande kaja en rörelse i ögonvrån retar dess strupe till varningsskri och en fontän av fåglar slår upp ur trädet och forsar iväg långt därifrån fast de kunnat fortsätta sova i säkerhet. Jag försökte vara lugn och stadig men i det att jag försäkrade mig vara säker i min osäkerhet gjorde jag kanske din lott svårare. Det var en balansakt, en ytterst smal spång var utrymmet där vi kunde mötas utan att någon kompromissade för mycket, och det enda livsmedel vi båda kunde äta var nötter. Det blev väl trångt där på spången till slut. Man ska helst ha en hage, en äng, ett landskap att ströva i.

Jag läser nästan varje kväll några sidor i en märkvärdig tusensidig blå bok. Den har fått mig att känna att jag kanske ändå inte var helt fel ute med min tveksamma hållning till det exklusiva förhållandet. Den talar om något liknande i vaga, antydande ordalag. Det är inget försvarstal för polygami, inte heller något avvisande av kärlek mellan två människor. Men jag fattar det så här (och ibland har jag känt det med hela min kropp):
När vi koncentrerar all kärlek och allt ljus till en enda människa delar vi samtidigt upp universum i minst två delar: en glimrande ljuspunkt där kärleken finns, och så allt övrigt, där den inte finns. Proportionerna blir en smula absurda. Vi tenderar också att i denna speciella relation spela ut alla våra tidigare frustrationer – den här gången ska det bli annorlunda, den här gången ska jag få vad jag inte fick då.
Minns du soundtracket till Fyra bröllop och en begravning? ”I feel it in my fingers/I feel it in my toes/That love is all around me […] It’s everywhere I go”. Den här enkla dängan har kommit kolossalt nära det som jag började ana när jag bläddrade i min blå bok: att den där vidöppna, vibrerande, mjukvarma färgen som själva luften målades i efter vår första fyrverkerinatt, den är alltid där, överallt. Vi skapade den inte. Vi avtäckte den. Vi lät oss avförblindas. Det var allt. Den är vad vi är. Vi är den. Ett fält av kärlek föregår allt, omsluter allt, finns i allt. Jag tror och hoppas att det var det jag menade när jag sa att kärleken jag kände till de olika kontakter jag hade under sommaren var samma kärlek. Den sortens multiplicerade kärlek behöver inte komma sig av att jag projicerar ut samma anima på olika objekt, det kan vara så enkelt att alla vägar, alla hjärtöppnande relationer bär till en och samma källa. Vi är inte speciella, vi är bara portaler.
Men någon väg måste man ju ta.
Någon portal måste man gå igenom om man nu inte är så upplyst att man permanent har lärt sig att se allt som det verkligen är.

Jag drömde att du, lilla E och jag var i en sommarstuga. Det var ömsint, varmt, respektfullt mellan oss. Jag var noga med att inte röra vid dig jämt och ständigt, ge dig utrymme. Det fanns attraktion, ett behagligt spänningsfält, men allt var mjukare nu, mindre defensivt, mindre rädsla, som om vi kommit in i en ny fas. Det blev natt. Jag sov på en madrass på golvet mellan era sängar. E kröp över till din säng på natten. Jag låg lugnt kvar på golvet. Allt var varmt och mjukt, men det fanns en ytterst tunn hinna, ja, kanske en dimma, som nästan omärkligt dämpade intensiteten, en sorg lika lätt som de vita slöjorna över en fuktig äng en natt i juni. Något som höll oss tillbaka från att släppa alla rädslor.

Skriv din kommentar här:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s