Den andra hade ögon som en lo och var stark som ett stålverk i sinnet men hennes kropp var mjuk. Hon pendlade mellan svart och rött. Hon behövde mig för ljuset, det vita ljuset, mitt vita ljus. Hennes far var kock i bygdens skola. En gång färdades hans tandköttsbakterier till hjärtat och fick det att stanna. Efter det gick han och tickade som en bomb. Tick, ticktick, tock, knäppte det om hans bröst när han hasade runt i den röda småfönstrade enplansvillan han och modern byggt mitt i en oändlig platt skog med lika långa träd hundra mil från havet. Den andra hatade föraktade den tickande fadern. Ibland dyrkade hon mig och blossade i rött och sen blev hon svart och stängde av allt. Mitt ljus räckte i två år och åtta månader.
-
Följ
Följer
Har du redan ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
Reningsverket 
Det är som om du experimenterade med magisk realism. Det känns spännande. Jag önskar mig mer av detta.
Claes
Roligt att du gillar det, jag tänkte att stilen kanske skulle vara för ”obegriplig” för dig, för mycket prosalyrik. Du har ju rätt att det finns ett stänk av MR där – det var jag själv inte medveten om men ser nu det klart. Tack! Det kommer mera, sju till närmare bestämt.