De nio, Pt. III

Den tredje svävade en halvmeter ovan marken. I januari var sommarens brons ännu kvar på hennes släta mage. Hon hade inget utseende och var bristande skön. Jag mindes aldrig hennes ansikte för hon hade tusen och ett. Hon dansade med mig och hon dansade med andra alltid en halvmeter ovanför marken. Efter ett dygn i min säng hade hon ännu inte ätit. Hon sa att hon hade lämnat honom men ändå inte och hon var med mig men ändå inte och hon flydde till London och sen flydde hon till Stockholm. Den våren bar hon alltid varmt tonade solglasögon ”för att världen blir vacker då”. Hon flydde till Stockholm och vi värmde varandra en höst en vinter en vår men jag blev allt kallare och sedan flydde vi från varandra, fredligt och lugnt, och aldrig ska vår svanlika flykt solkas av historiens olja. Ibland undrar jag vilket av ansiktena som var hennes. Jag hade velat landa henne, oss, som en flygledare hjälper ett ovant pilotpar genom dimmorna.

Skriv din kommentar här:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s