De nio, Pt. VII

Den sjunde och jag var en roman är en roman. Den sjunde kunde inte vårda men vårdade ändå min morfar en sommar i det gamla stiftelsehuset med utsikt över parken. Ögon möttes telefonnummer utbyttes, oklart varför men självklart. Kortare nattsvart hår färgat, öppna fönsterögon, rymder innanför. Pojkvän fanns men jag ville ändå inget, en gast, en parentesvarelse, ville inte komma henne närmare än en vit löpare en svart men ständigt stå på rutan intill. Telepati förtrolighet nattliga telefonsamtal och en höstkväll lång kram vid spårvagnen och en vinterdag när hon lämnat honom kyssar i en kyrka. Sedan pendeln hysteriskt svängande, hon går till mig, till honom, hon lever på gränsen, hon lever av gränser, de köper den där lägenheten, jag raderar numret än en gång. Hon återkommer förstås, en gång om året, om sommaren alltid om sommaren, telepatin igen, två sms två mejl i samma stund och vi sitter där och badar i ett hav av något gränslöst ljust och varmt och ska just
   när hon slår knut på sig själv och spärren slår till, hennes eller kanske min vår iscensatt i henne, änglarna skingras, skamsen sorti,
   ändå minnet av det där gränslöst ljusa och varma starkare än något annat
   lost and gone
   lost and gone

Skriv din kommentar här:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s