Den åttonde låg på madrassen under meditationen i källaren, innan jag sett henne visste jag att där skulle jag sitta, en gata öppnade sig genom rummet som bugande träd genom skogen. Trötta vakna ögon som sett för mycket för fort, äldre än mina, slanka yogakroppen raka ryggen och det meterlånga ljusgyllene håret slängandes utsläppt fritt när hon tillät sig. Talade om sonen och den frånvarande tredje, om kollektivhuset, om ärren och om kärleken den kosmiska. Bhodisattva, hon är en bhodisattva. Så obefläckad tack vare all vandring i gyttja. En het våg stadigt malande ur hennes bröstkorg, rrong rrong, ett vibrato, fysiskt kännbart som i en frikyrkosång. Jag rör vid henne och får en stöt. Visiter fram och tillbaka, folk överallt i kollektivet, sonen drar och sliter i henne; nästa sommar: plötsligt ensamma tillsammans hos mig efter gårdagens reningsrit, hon kommer ut ur duschen, luktar rent rent rent och det sker så enkelt och självklart och jag är människa igen.