De nio, Pt. IX

Den nionde hade en dockas namn och kropp. Vi hade känt varandra i sju år, känt igen en känslighet så välbekant, dragits till den andre för att få syn på oss själva. Undflyende, följsam, vi gick den där skrivarkursen men hon förblev en oskriven bok. En bok med osynligt bläck var den nionde. Jag skrev henne full med mina bokstäver, såg inte de svaga bleka tecknen som suddats ut längs hennes långa väg av svek och förluster från norr till söder. Drev sedan bort ifrån, gav upp inför den bredaxlade med vigselringen som stod på deras tröskel, inför deras triad med flickan som kommit som en överraskning under fjolåret. Sammansvetsade nu, den nionde visserligen blå och låg i skov men inte på grund av den bredaxlade, det kom inifrån, hade visst alltid gjort – men som det gnistrade när hon sken upp –
   – sju år senare vinternatt hemma igen i strömmarnas stad efter alla våra varv runt jorden, hon ensam nu, tyngden var inte bara hennes utan deras hans, hon säger de där orden drar av ringen och bryter cirkeln vid midsommar. Vinternatt nu och något har byggts upp under hösten, en pinne snurrad mot vedträ, sakta pyrande rök, ansamlad värme av sju års avstånd, och vi fattar eld och jag fattar ingenting men det är varmt, det är skönt.
   Hennes hud lika magnetisk som förr men blicken stadigare nu och bokstäverna lite tydligare, lugnare visare ögon men oro över framtiden strukturen kontraktet, vill jag vill jag inte?, jag frågar mig samma sak, försöker köpa tid men den nionde säljer inte. Nattliga telefondramer, snön faller vykortsvit på hennes mörka innergård, nya lägenheten en krypta med spröjsade fönster.
   Vi börjar om på nytt, glöden tar sig, rockaden känns rätt, kling klong klang, jag är gäst i treklangen, en förvånad pjäs på rätt ruta, kungen är död, drottningen fri och konstellationen sjunger rent men hon är fortfarande en seismograf och jag också fast jag försöker maskera det och hon byter namn, vill inte låta docklik, så hon byter till min mors och en död drottnings namn och vi är två seismografer som läser av varandras mikroskalv och en natt får vi utbrott och hennes nål spränger skalan hennes mätare lyser rött och hon förlåter mig vid frukostbordet sen men en världsdelsplatta har flyttats några meter, jag känner det, flickan vinkar glatt när jag lämnar dem och de mig i tunnelbanans vimmel.

Skriv din kommentar här:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s