Samtal vid paprikarött köksbord

– Det är svårt när den där euforin efteråt uteblir och man nästan känner ett slags … nihilism i stället.
   – Var glad för det. Den där euforin är ändå inte the real thing.
   – Den skymmer den verkliga glädjen?
   – Den verkliga glädjen är oerhört enkel och tyst.
   – Å, det där stilla glimret …
   – Inte ens ditt ”stilla glimmer” är det.
   – Fortsätta skala lök alltså.
   – Jag är så glad att du börjat genomskåda psykets såpoperor.
   – Men det verkar ske till priset att en massa juicy stuff går förlorat. När man nästan börjar sväva, när kronchakrat sjunger, när jungfrun står framför en blå och lysande, när gamla trauman spelas upp och man tänker: nu, nu ska jag rensa ut det här … när man gråter och spyr tills man bara är ett torrt tvålflarn men så underbart renad …
   – No more juicy stuff. Nu kan läkningen börja på DNA-nivå.
   – Jag brukade veta vad jag skulle göra när vi satte oss här. Eller jag trodde att jag visste. Jag hade vissa principer för att inte förlora mig. Jag kunde göra vipassanameditationer eller rabbla mantran, sitta i lotusställning, fokusera på musiken, andas genom hara, och jag kände att jag visste varför jag satt här, varför vi samlas. Nu är den där kartan utsuddad. I kväll orkade jag inte sitta upp och då föll allt. Jag kunde inte tillämpa någon disciplin alls …
   – Bra!
   – … bara vara här och inte veta ett skit.
   – Andningen finns alltid kvar.
   – Men också den förändras … Jag har börjat fråga mig: Vad är det som inte förändras?
   – Din essens. Din individuella essens går ingenstans.
   – Jag trodde jag bara var ett moln, stoft. Jag känner inget som liknar en essens.
   – Den finns där.
   – Jag fattar inte. Men det är bäst jag inte frågar mer så mina tankar inte kapar essensgrejen och försöker rita in den på den där utsuddade världskartan. Fan, jag brukade inte bara veta vad jag skulle göra under träffarna, jag brukade också ha ett koppel tekniker för att känna mig bra till vardags. Men nu är det som att inget funkar. Qigongen, andningsövningarna, yogan, när jag var tjugo kunde jag meditera mig upp i samadhi på en kvart var som helst. Nu har jag inga strategier kvar. Inga tricks kvar i trollerilådan.
   – Så är det att komma hem.

Skriv din kommentar här:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s