DNOTS

Det är inte ens den där gamla filosofiska klädsamma uppgivenheten, det är en uppgivenhet på cellnivå, en kapitulation bortom kapitulationen för att det inte finns någon som kan kapitulera och även om det fanns någon funnes det ändå inget att kapitulera inför. Det är att se detta pariserhjul som vi är dömda till att vagga runt i för evig tid, detta enda hjul som vi vill bort från men bortom vilket ingenting finns. Ingenting. För pariserhjulet det skraltiga rostiga är sanningen hemkomsten början slutet. Vi har aldrig hoppat på det kommer aldrig att komma av det. Vi njuter av utsikten på höjden och känner stanken av markens sopor när det kränger neråt igen. Det är allt. Det är det hela. Där sitter vi och kliar oss i rumpan petar oss i näsan äter måltider kanske snuddar vid bänkgrannen någon välsignad afton när ljuset är särskilt mjukt och himlen brinner i rosa. Kanske känner vi då en ny lätthet i vår cirkelfärd, som om vi drevs av en särskilt stark motor. Kanske känns allt uthärdligt. Kanske stannar vi upp fastän hjulet inte kan stannas upp. Kanske anar vi något bluffartat, något upptågsartat rentav komiskt i hela situationen. Kanske ser jag dig i ögonen då och tänker ingenting för en sekund och kanske dröjer den där sekunden kvar så att vi glömmer allt förutom något extremt enkelt och ofattbart nära. Ja, kanske minns vi just då i den där förlängda sekunden en närvaro innanför huden och slutar slutar slutar.

Skriv din kommentar här:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s