Farthinder

Rösterna från källaren
så förvrängda längs sin viskleksfärd
mot mina snäckor

Lertavlans vaggande färd uppåt genom sedimenten
som suddar ut dess fina tecken

Jag fyller de ohörbara orden och den tomma tavlan med det människan fyller tystnad och mörker med
min högra vad skriker vrider sig och jag krälar i stoftet vid elden
hjärtat bränner

Deras ögon blänker till
hennes också
Stjärnvalvet på sjöns yta roterar och jag minns: stäng locken, se inåt
men glömmer sedan att minnas och ser hennes högra vad
när hon kastar sig mot elden och tillbaka
när jag kastar mig mot elden
och tillbaka
pölen av galla till vänster hyddan till höger och hennes högra vita vad lysande i augustinatten

cellerna samlar sig orkestreras sveps inåt mot sitt centrum som järnfilspån runt magneten
rösterna sjunger rent tavlan pulserar i eldskrift
hon är en magnet en himlakropp tyngre än jag
dit dras jag

Jag minns att minnas
går inåt
och möter henne där också:
ett liv i mig större än mitt vill leva vidare
en tråd längre än min söker förlängning
och larven vill kravla vidare osv.:

detonera en bomb i henne
en målsökande
i hennes heta kärna
jag vill
bli ett
bli flera
det är självklart
det är enklare än att andas

den vinglande spridda armén har fått en riktning
och ordet, det där ordet jag aldrig sa till honom
börjar formera sig med en röst säger mina soldater
att det är dags att bli …
och det är då det rent sjungande enkelriktade blir skakigt,
hans suddiga porträtt dyker upp, ett uselt fotografi bak en
dammig inglasad ram, tonen förfalskas.
du är ett brutet ackord i mig.

Skriv din kommentar här:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s