Hommage à K.O.K.

Bredäng var femton skivhus och ett blåsigt centrum med mataffär som annonserade om grekisk yoghurt, vindolmar och tiolitersdunkar med matolja. Torra gångvägar med grusflarn och nervöst darrande löv som blev till pulver när jag trampade på dem. Två killar i trettonårsåldern av det där östafrikanska folket med runda kinder och extrem svank i ryggen, hyperlordosis heter det väl på sjukgymnastspråk, stod och sparkade på en boll på en gångbro. Här bor de, tänkte jag, och det är inget konstigt för dem. Det är så man bor. Allt kan bli hemma. Vanan är den bästa inredaren. Sedan tog jag upp mobilen och skickade ett sms till F.
   Ur kvadratiska fönster i kvadratiska hus lyste adventsstakar, mysbelysningar, levande ljus, lysrör. Jag försökte se om de lyste sorgset eller lyckligt. Som barn tyckte jag att bilar hade ansikten, till och med uppsyner. De gamla Volvomodellerna såg godmodiga ut, minns jag.
   Fönstren, husens ögon, lyste varken sorgset eller lyckligt. De lyste slaget. De lyste som om lägenheterna en gång hade rymt en livskraft, en häftig längtan, som nu efter många års prövningar och kantstötningar med verkligheten slipats ner och dämpats. Nu vibrerade hemmens energier återhållet, som en gammal knarkarschäfer: fortfarande hund, aldrig cynisk, aldrig bitter, men svansen något sänkt och pälsen raggig. Den vet sin plats.
   Fönstrens blickar hoppades inte längre på något. De var avförtrollade. Slagna.

Jag fortsatte till Lilla Sällskapets väg. Välkommen till SKB, stod det på en områdeskarta. Den såg prydlig ut. SKB borgar för kvalitet – och för svenskhet? Inte många invandrare kan känna till föreningen, tänkte jag. Jag har sällan sett ett utomnordiskt namn på brevlådan vid någon av visningarna jag varit på.
   Någon hade klottrat på områdeskartan. Var klottrarna avundsjuka på den lilla välordnade ön av hyreslängor? Kände de att det här var något annat än Svenska Bostäder, att här liksom bodde innerstadsmänniskor, trots att husen var desamma?
   Det doftade förort i trapphuset, som det gör i alla sextiotalshus. Vad består förortsdoften av? Är det matoset genom fläktsystemet, eller spår av mögel i de alltför täta isoleringarna, eller radonet? Radonet, som farmor nitiskt försökte vädra ut ur sin sextiotalslägenhet i Farsta, så att det alltid var iskallt korsdrag när jag hälsade på där. Nej, radon sägs ju vara luktfritt.
   Den hårda platta svarta ledstången, så olik den runda av trä i artonhundratalshuset jag växte upp i. Och de snäva trapporna och våningsplanen med dörrarna tätt intill varandra.
   Andersson. Andra våningen. Jag ringde på.
   En tant i sjuttiofemårsåldern öppnade. Hon hade platta plafondlampor med rutnät på i taket och blekt pastellfärgade tapeter med struktur. Hon hade bott i Bredäng sedan området invigdes, flyttat dit från Gröndal med familjen för att få ljus och luft. Nu behövde hon färre kvadrat för att klara hyran och färre trappor för att klara knäna. Så hon skulle flytta en trappa ner i nästa portuppgång. Bredäng var toppen, tyckte hon. Här fanns allt man behövde.
   Lägenheten var ren och diskbänken blank och sittmöblerna knarriga och tygbeklädda och allt bar någon svag, obestämd tvåldoft. I vardagsrummet stod plastfrukterna framme i teakbokhyllan. Alla rum var väl belysta.
   Vi gick ut på en av balkongerna.
   – Hör man E4:an mycket? frågade jag samtidigt som jag hörde E4:an mycket.
   – Jo då, den hör man ju, sa hon.
   – Men det är väl tystare in mot gården?
   – Jo, det är kanske lite tystare där.
   – Jag tyckte det bullrade mindre när jag kom in på gården.
   – Här ser man alla fyrverkerierna på nyår, sa hon och visade med en gest hur vid utsikten var.
   – Är vi på en höjd? frågade jag.
   – Ja, hela Bredäng ligger på en höjd.
   Jag såg de svischande ljusen från bilarna nere på motorvägen och rutnät av lysande fönster som svävade i mörkret och antydde formen av höghus, även om jag inte kunde urskilja konturerna. Bruset från motorvägen var inte värre än det jag hör i Gröndal från Essingeleden, men det lät skarpare här eftersom omgivningen var hårdare, fulare. Balkongens golv var oinrett, rå betong. Den var halvt inbyggd i huset. Bara kanske en femtedel stack ut.
   Jag började ivrigt pröva hur det skulle kännas att bo här med R, eller med W, på mitt maniska sätt där jag snabbt vill ordna fram en färdig bild som jag kan lugna mig med. Jag såg R sitta i köket och plugga, jag kände värmen av en annan människa i hemmet, jag skönjde ett annat sorts liv, ett enklare där jag relaterar till människor i stället för till fyra självbespeglande väggar och inte bryr mig om det estetiska så mycket, där det viktiga är vad man gör, inte var eller hur man bor. Ett liv där lägenheten bara är en bisak, en funktion, som ett par skor.
   Så föreställde jag mig M:s svarta stålblanka möblemang i det ena sovrummet, tänkte att hon nog skulle vilja ha västrummet utan morgonsol så att hon inte väcks för tidigt ur sin vampyrsömn, och kände energin som skulle kunna uppstå med oss båda i samma hus, friktionen, kanske dramerna, eller en ny frid. Men att engagera henne i lägenhetsprojektet var inget jag tordes i första taget. Det var en tanke som kommit upp på sistone, men vad skulle det göra med vår relation? Och skulle hon över huvud taget vara intresserad, hon som just lyckats freda sig och sitt för första gången i livet? Hon bodde bra där på Lundaberget. Men mörkt och ensamt. Å andra sidan gillade hon bådadera.
   Ja, vad skulle det göra med oss? Vi som har gått och trevat kring varandra i fyra och ett halvt år. Nej, i första hand var det nog bättre att försöka flytta ihop med en vän och låta relationen med M sakta ta sin egen form, säkrad mot fukt- och mögelskador av ett visst geografiskt avstånd. Bättre att försöka med F. Hon hade ju uttryckt intresse för att flytta ihop den där kvällen jag bjöd på fisksoppa häromveckan. Delvis därför var jag här.
   Stärkt av fantasierna om en kvinna i huset, oavsett relationsform, började jag tycka att lägenheten var strålande och tänkte att det till och med vore bra för mig att flytta till en mindre trivsam stadsdel; jag kopplade det till insikten från meditationen jag varit på dagarna före, då jag mot slutet kände att det är ”lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike”. Jag hade vägrat gå på några illusioner under hela ceremonin, bara varit med min föga glamourösa kropp och med musiken och iakttagit min upplevelse och känt att allt som stiger upp ur mitt sinne är lögn och förbannad dikt och att jag inte ville veta av några fler falska juveler, nu ville jag sanningen. Då hade hon börjat spela de vackra, läkande avslutningslåtarna och rummet börjat bli mjukt igen, och när sångaren sjöng om att han skulle bränna allt han ägde och sedan ta askan och ”offer it up to You” förstod jag varför jag just tagit av mig tröjan trots att jag var kall och sedan lyft av mig mitt korssmycke och lagt det på altaret.
   Tillbaka till enkelheten – jag började romantisera temat, kopplade betongförorten till mitt första egna boende i Hässelby som jag fick jag var nitton och stark och klar i huvudet och ännu inte kunde stava till stress, jo, men inte mer än stava till, och morfar och modern hjälpte mig att sätta upp vassa hyllor av glas i tjugotrekvadrataren och vi köpte baguetter som jag åt med cheddarost på och yerba mate-te till, blekt smaragdgrönt och mättat av mineraler, det var på den tiden jag kunde dricka stimulerande drycker utan att vakna kallsvettig om natten. Ja, jag var nog i någon mån oförstörd då. Före allt. Före henne. Före dem. Innan livet och jag turats om att nöta ner mig. Den där första natten i frihet ven vinden runt min inglasade balkong på tolfte våningen och jag njöt skräckblandat av hur den riste hela huset och fick det att vingla. På tolfte våningen, som Tomas Andersson Wij sjunger i Varm sjö.

– Hör man grannarna någonting? frågade jag tanten.
   – Nej, ingenting, sa hon frånvarande, nästan som om hon inte förstått frågan.
   Jag tänkte att hon förmodligen inte lyssnade efter dem heller, liksom jag det första året i Hässelby. Så hörde jag dem heller inte. Sedan började taket och väggarna komma närmare. Varför?
   Å, hur jag cyklade sedan de påföljande somrarna sedan jag fått min orangea Världsmästarcykel, jag for fram som en furie, stod på tramporna hela vägen in till stan, klockade mig för nya rekord till jobbet vid Zinkensdamm. Jag komponerade en speciell minidisc, det här var tiden före iPod, som jag cyklade särskilt snabbt till. Varje gång jag besegrade Västerbron kändes det episkt, för just då, om jag så att säga hållit tidtabellen, kulminerade Ulf Lundells Om sommaren, som jag hade en bra bootleginspelning av. Sångaren gör en paus i låten, bandet tystnar, bara en enkel orgelslinga och en tassande hi-hat som löst antyder ackorden och takten, han pratar med publiken, bygger upp en förväntan och låter sedan musiken växa fram igen sakta och eggande på det sätt som Springsteen gjort till en konstart och sedan exploderar allt just som jag når krönet och ser ut över fjärden och vet att energin kommer att bära mig hela den här arbetsdagen också, jag kommer till och med att njuta av cykelturen hem.

   Är det kärlek du vill ha
   så är kärleken här nu
   Den väntar på ditt drag,
   på ditt första steg

– Det är ett härligt kök, sa jag sedan. Det var avlångt, mycket rymligt, med ett fönster som såg litet ut från utsidan men som här inne, med det låga taket och det smala rummet, upplevdes som stort.
   – Ja, jo, det är bra, sa tanten. Frysen hör inte till, men du kan få köpa den för ett par hundralappar om du vill.
   – Om jag får lägenheten så, sa jag.
   – Du vill verkligen ha den, va? sa hon förtjust.
   – Ja, verkligen, sa jag utan att veta vad jag egentligen tyckte.
   Egentligen var ju allt mindre trivsamt här än hemma hos mig i Gröndal. Men fantasin om värme, om ett liv som blandas med en annans liv utan att man behöver åka någonstans, och utan att man för den skull riskerar känna sig invaderad och överväldigad som i ett större kollektiv, den fantasin hade hypnotiserat mig.

När jag gick ner mot stationen igen stod några killar och tryckte hastigt varandras händer och utbytte vana blickar. De hade mjukisbyxor och skinnjackor och cyniska ögon. Det blåste underifrån och upp på min mage; t-tröjan var för kort för att helt kunna stoppas ner i kalsongerna och därmed skydda mot vindilar. Jag kom fram till spärren, som var av den gamla typen: bara ett vändkors med tre pinnar. Jag sköt fram högerbenet under den väderkvarnsliknande konstruktionen, såg med foten till att sensorn på andra sidan registrerade att någon var på väg ut och drog med en knyck den översta pinnen ett kvarts varv bakåt, precis lagom för att kunna slinka igenom innan den låstes igen.

När jag kommit hem öppnade jag ett paket strömming som tinat i vattenbad medan jag varit borta. De platta flundrorna, vattniga i handen av smältvattnet, luktade ovanligt tydligt av fisk. Hade de redan hunnit bli dåliga? Jag lade i en klick smör i min nya tunga gjutjärnspanna och satte på plattan. Vredet på den gamla åttiotalsspisen gjorde alltid ett visst motstånd när jag försökte dra upp det till sexan, och lossnade ibland så att jag fick trycka fast det igen. När smöret slutat bubbla vred jag ner det igen till trean och la i tre av flundrorna, saltade och pepprade. Sedan tog jag fram en papperspåse med Änglamarks ekologiska potatisar, rev upp den och började skala fem stycken över vasken. Då ringde mobilen.
   – Hallå, F, sa jag.
   – Hej, sa hon. Hur är läget?
   – Tack, det är bra. Har varit och tittat på lägenhet.
   – Å, var då?
   – I Bredäng.
   – Bredäng? Aha.
   – Hur är det med dig? frågade jag.
   – Bra. Men stressigt. Massor att göra i skolan nu.
   – Å, nu vill jag ge dig en kram, sa jag, och kände det också. Hon slet så hårt med allt.
   – Det är det här arbets- och organisationspsykologi-projektet, sa hon. Vi ska göra en intervention på en arbetsplats. Det är så tråkigt. Och jobbigt. Och om en halvtimme ska jag på capoeira-träning.
   – Okej. Jag ska inte störa. Jag ville bara kolla hur du tänker kring det här med att dela lägenhet.
   Hon gjorde en paus. Sedan sa hon:   
   – Jag har tänkt på det. Och jag känner att det skulle bli för mycket med en flytt nu. Jag är klar om ett år och kanske ska göra min praktik i någon annan stad. Det är helt enkelt inte rätt med en flytt just nu.
   – Okej, jag förstår, sa jag förvånansvärt muntert. Jag brukade ofta bli mycket nedslagen vid allt som liknade ett avvisande och helst inte vilja prata mer med den personen just då. Nu fanns det en oväntad kraft i min röst, som om jag ville visa mig kapabel med eller utan henne.
   – Det lät bara som att du verkligen var sugen på att flytta ihop då när vi pratade om det häromveckan, fortsatte jag.
   – Ja, jag vet, sa hon. Då kändes det så. Men sedan har jag insett att det skulle bli för stressigt just nu.
    Var det bara stressen som avskräckte henne? Eller något mer? Mitt långsamma liv? Eller kanske det hon en gång kallat för min ”gränslöshet”?
   – Jag måste nog återgå till mina aktiviteter nu, sa hon.
   – Då återgår jag till mina passiviteter, sa jag.
   Varför sa jag det? Behövde jag kontrastera mig mot henne? Eller framstå som svag? Jag gjorde ju saker, så många jag bara orkade, och höll en hygglig disciplin efter mina förutsättningar. Men jämfört med hennes flängande, i vilket hon aldrig tycktes förlora jämvikten, så perfekt konstruerad för ett liv i staden, hon var ett med gatorna och vimlet, medan jag invaderades av det, jämfört med det framstod jag kanske som en absurd sengångare.
   Hon skrattade lätt, kanske artigt. Sedan la vi på.

Skriv din kommentar här:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s