Aurum Met.

Vad handlade det där genombrottet om, egentligen? Måste minnas, hålla känslan vid liv … Judit sa visserligen att en sådan öppning inte kan göras ogjord. Att den är permanent. Men ändå. Måste försöka rekonstruera förloppet.

Det var en bra bit in i arbetet, i det djupaste, mest grötiga och svårjobbade skedet. En skiva med navajosånger om Moder Jord hade rullat i säkert tre kvart. Jag låg på rygg och fokuserade på de punkter under fotsulorna som förenar mig med henne, med jorden. De vibrerade, pirrade. Så märkte jag en hetta över bröstkorgen. Först tänkte jag att det var filten som legat där för länge, men trots att jag krängde av mig den blev jag inte svalare. Det kändes som om någon höll en infraröd värmelampa precis ovanför hjärtat.
   Sedan skedde något som liknade ett kirurgiskt ingrepp. En främmande intelligens började närmast handgripligen rumstera om i hjärtat med samma saklighet som man lagar en trasig radioapparat. Man lödde, skruvade, klippte ledningar, anslöt nya kontakter. När den delen av operationen var avslutad blev jag varse en närvaro högt ovanför mig: medicinen kopplade upp mitt hjärta mot en kraftkälla som svävade långt upp i himlen, i rymden, utom synhåll men alldeles verklig. Uppkopplingen skedde genom en rörliknande kanal (som påminde något om strålarna som utomjordiska farkoster använder för att teleportera upp människor till sina skepp). Som om man öppnat en cylinderformad aveny av ljus mellan min bröstkorg och en kraftkälla i någon galax långt, långt borta. Den där kanalen hade jag upplevt en gång tidigare, under en skogsceremoni för fyra år sedan. Den gången uppfattade jag det som att stjärnvalvet skickade – vågar jag skriva det? – kosmisk kärlek till mig. Jo. Det var ju så det kändes. Som kosmisk kärlek. Upplevelsen då var mer lättolkad och omedelbar eftersom vi låg under bar natthimmel. Nu, i det trånga sextiotalsvardagsrummet med så låg takhöjd att jag fick akta huvudet när jag reste mig, fanns inte den dimensionen tillgänglig. Men jag kunde använda min tidigare upplevelse för att begripa vad det var som hände. Och den här gången var det kraftfullare, mer målmedvetet. Den eller det som bearbetade mitt hjärta hade tydligen bestämt sig för att avsluta jobbet, gå i mål.
   En vision flimrade förbi. Vanligen är visioner inte mycket att bry sig om, de är så fascinerande att de avleder uppmärksamheten från kroppen, som är det enda stället där läkning kan ske, men det skulle visa sig att just den här visionen ingick i min process. Det jag såg, hastigt och anspråkslöst, var en rustning. En robust gammal riddarrustning, som hämtad från Medeltidsmuseet.
   Sedan tog allt fart igen.
   En eterisk vätska började hällas ner i min bröstkorg, som efter de kirurgiska ingreppen kändes lika uppbänd som under en fysisk hjärtoperation, men utan smärta eller obehag. Vätskan var som en fjällbäck från yttre rymden. Som gyllene sockerdricka. Eller som flytande guld. Materiella liknelser gör den inte rättvisa. Eftersom alla upplevelser av den här kategorin ytterst sett är ljud och vibrationer har även den här ”vätskan” en frekvens – ett antal svängningar per millisekund som i det här fallet är så hög att den nästan inte går att härbärgera. Man kan föreställa sig den genom att jämföra en kolibris eller rentav en myggas vingslag med, säg, en kråkas (kråkan skulle då utgöra den normala mänskliga frekvensen). Fråga mig inte hur en osynlig vätska kan vibrera: alla som upplevt synestesier kommer att förstå mig, alla som aldrig upplevt det kommer inte att förstå mig hur väl jag än förklarar mig.
   Alltså: den kvillrande gyllene brygden hälls ner i min på vid gavel öppnade bröstkorg – men jag förmår inte ta emot den, jag sluter mig en aning. Det är som att jag anar ett ljus som kan blända mig för all framtid om jag inte kisar. Jag antar att det finns upplevelser som man måste ha uppnått en viss mognad för att kunna förvalta. Det var inte tid för mig än. Så vätskan börjar stelna, och hjärtat också – inte i någon negativ mening, rent objektivt bara: som när en smed, eller en alkemist, avslutar sitt arbete. Coagulatio.
   Omtumlad börjar jag se mig om. Judit går runt och tänder levande ljus, tecknet på att den mörka, introverta delen av arbetet är klart. Hon frågar Abel, min bror, om han vill sjunga något; han väljer Ilumina.
   – Ska han sjunga solo? frågar jag.
   – Alla får sjunga med, säger Judit.
   Så jag stämmer in i den bristande vackra hymnen, men blir medveten om något onaturligt i min sång, något som varit där länge men inte alltid, som jag sakta vant mig vid genom åren, liksom man vänjer sig vid en klimatförändring:
   Jag lyssnar till mig själv med andras öron, ser mig med andras ögon. Jag sjunger inte för glädjen i att sjunga utan för att det inte ska låta dåligt. Jag lever, kort sagt, utifrån och in.
   I samma sekund som jag fattar det händer något i mig. En liten pojke, tre–fyra år, sitter där inne och sjunger utan en tanke på hur det låter, han sjunger för att han sjunger, han är ett naturförlopp, lika självklar som en stjärna eller en fågel.
   Jag har varit den pojken.
   Så snabbspolas jag bakåt genom ärrvävnader och årsringar, förbi tusen lager av förhårdnader som täckt över den lille, inåt–bakåt till mitt centrum, blir varse vilken järnrustning av försvar jag burit under så lång tid: de svala kommentarerna, de cyniska skämten, manéren, distansen, halvhjärtadheten, fegspelet – allt för att skydda en upplevd sårbarhet.
   Men den där pojken, det är ju jag. Han är osårbar eftersom han inte försvarar sig. Han försvarar sig inte eftersom han är osårbar. Och jag är han. Han är jag.
   Så har mitt stelnande hjärta nu helt tagit fast form.
   Det har blivit till guld. Det strålar och glänser åt alla håll, det är tungt och starkt och heligt, och ingen kan skada det ens om de vill. Det oförsvarade, gyllene hjärtat.
   Nu begriper jag vad Judit pratade om häromåret när jag sa att jag kände mig naken och sårbar när jag blottade hjärtat, att det inte gick att leva så i vardagen, bland alla kantiga och vassa människor. Hon sa att om man fortsätter att öppna sig trots att det gör ont får man till slut ett ”autentiskt skydd”.

Några dagar senare lyssnar jag på podcasten The One You Feed, där veckans gäst, Mirabai Starr, sammanfattar allt i en mening:
   ”There’s nothing to fix, ’cause there was nothing really broken.”

Healing Song 1

Ilumina

Annonser

Skriv din kommentar här:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s