Tripprapport (Concerta, 18 mg)

Det är en solig novembergryning när jag sväljer den lilla sandgula cylinderformade tabletten. Jag förväntar mig att effekten ska sätta in först framåt lunch, och att det kommer att kännas som att ha druckit för mycket kaffe: ångest, rastlöshet, brådska. Jag provar medicinen mest för att kunna avfärda den och säga ”Look How Hard I’ve Tried”.

Efter bara några minuter infinner sig ett sällsamt lugn. Tiden saktar ner, stannar nästan. Tankar och invärtes dialoger slutar studsa runt i huvudet. Det blir tyst.
   Jag börjar dona med frukosten. Det går inte fort. Jag tänker att jag ska göra en perfekt frukost. Häller upp yoghurt i en benvit skål och strör sedan över frysta, tinade blåbär. Bären vätskar och färgar av sig; en blålila rand syns på insidan av skålen. Jag vill ha min yoghurt estetiskt fulländad. Randen stör mig. Jag river loss en liten remsa hushållspapper och torkar noggrant bort missfärgningen, samtidigt som jag börjar skratta. Jag känner för att ta ett par danssteg och gör det samtidigt som jag klappar i händerna. Frukosten känns som ett inspirerande men gigantiskt projekt. Jag plockar fram en äggkartong ur kylen. Stjärnägg, inte Ica eller Änglamark.
   Stjärnägg, betyder det något? Har ordet ”stjärna” något med ”tjärn” att göra? ”Tjärn” är ett vackert ord, förresten. Det är gömt mellan ”S” och ”ägg”. ”S” plus ”tjärn” plus ”ägg” blir tillsammans ”Stjärnägg”. Finns det en dold innebörd här?
   Jag försöker släppa den absurda tankegången. Det går sådär.
   En man kommer gående på gården nedanför fönstret. Jag hör hans steg tydligt. Trask, trask. Stegen låter krispiga. Han ser misstänkt ut. Vad gör han här? Han liknar fastighetsskötaren, men det är söndag. Det är något som inte stämmer.
   Jag vänder åter till äggen. En bonde med rutig skjorta, hängselbyxor och gummistövlar är avbildad på kartongen. Jag ser honom i ögonen. Han ser alldeles levande ut. Hans ansikte är fascinerande. Så rikt på detaljer, skuggor, skiftningar.
   Nu går allt ännu långsammare, och jag känner mig märkvärdigt fri från all sorts stress och oro. Det känns som att jag har kontroll över tiden: det blir inte lunchtid förrän jag är färdig med mina morgonrutiner, och det kommer inte att bli kväll förrän jag är klar med dagen. Tiden måste rätta sig efter mig, inte tvärtom. Den har blivit min vän i stället för min fiende, en allierad, en obegränsad resurs.
   Problemet är bara att jag fortfarande inte fått mer gjort än att svälja medicinen, sätta fram en yoghurtskål och undersöka en äggkartong. Jag kommer att tänka på en Kalle Anka-serie av Don Rosa, där Kalle får superkrafter och kan springa jorden runt på nolltid. Det verkar som ett mirakel, men baksidan visar sig snart: eftersom alla andra fortfarande lever som vanligt blir det för Kalle som att världen står stilla. Det händer absolut ingenting i relation till Kalles överljudsfart. En av Knattarna påbörjar en mening när Kalle sätter av och har ännu inte uttalat det första ordet när han kommer tillbaka från sin tusenmilaodyssé. Han konkluderar att superkraften är oanvändbar och avsäger sig den, på det att världen återigen blir fartfylld och stimulerande.

Jag överväger att duscha och gå på toaletten, och kommer efter en stund fram till att det nog är en bra idé. Men på vägen får jag syn på ett föremål som lyser i hallen. Det är min nyinköpta brandgula buff, ett slags kombinerad halsduk och kapuschong. Den ser ut att betyda något; det neonfärgade tyget brinner av mening.
   När jag lyckats släppa fascinationen för plagget anar jag i vardagsrummet ett erotiskt skimmer, som utgår från en liten ihoprullad affisch i svart med guldtext. Jag märker att den gör mig upphetsad till den grad att jag vill röra vid den, som om den vore en attraktiv kvinna. Tanken känns inte absurd utan självklar, ungefär som när man var barn och en pinne kunde vara en trumpet eller en sten en kanelbulle. Jag rör vid den. Det pirrar i fingrarna och annorstädes. Nu börjar jag reflektera över att upplevelsen nog är rätt udda och förstår samtidigt i en blixtrande insikt hur affischen kan ha laddats med så mycket libido: jag fick den på en teaterföreställning om Britney Spears häromdagen, en popartist som mitt tonårsjag ägnade fler än en våt fantasi åt under det sena nittiotalet. Dessutom erinrar jag mig en ung kvinna i just svart- och guldfärgade kortkorta shorts som jag under påverkan av den viriliserande regnskogsmedicinen kambô råkade se på Tele2 Arena under Djurgården–IFK Göteborg i maj 2014 och vars eggande uppenbarelse bränt sig fast på synnerven. Tonårsfantasierna om den dansanta popstjärnan och minnet av de svartguldiga hotpantsen på fotbollsmatchen flyter alltså samman och koncentreras i en liten affisch med texten CARPE DIEM BITCH, så att pappersbiten blir en sexuell fetisch med sällan skådad dragningskraft.
   Nu börjar jag känna mig lätt oansvarig och undrar om jag någonsin kommer att ta mig genom morgonrutinerna. ”Skärp dig”, tänker jag, samtidigt som det slår mig hur dammigt det är i min ganska nystädade lägenhet. Jag hämtar en trasa och börjar gnugga i ett hörn av soffbordet men avbryter mig när jag inser att jag beter mig som en parodi på ett klassiskt methhead.
   Så lyckas jag till slut ta mig in i badrummet. När jag klär av mig för att duscha speglar jag mig och tycker att jag ser rätt atletisk ut. Jag ägnar några minuter åt att undersöka min torso från olika vinklar innan jag kan genomföra tvagningen, under vilken jag får syn på ett par mikroskopiska fläckar i taket som jag aldrig noterat och som jag försöker duscha bort. Under ett kort toalettbesök hinner jag sedan fastna vid tuben med NOW Foods Moisturizing Vitamin E Cream, som ligger på handfatet. Produkttexten känns väldigt informativ. ”For dry, scaly skin”. Tuben ligger slarvigt, liksom disharmoniskt placerat med locket halvt av, och intill den upptäcker jag små rester av skäggstrån från gårdagens rakning. Det äcklar mig. Jag vill städa hela badrummet, men kommer sedan på att jag fortfarande har den där frukosten kvar, så efter att ha torkat och klätt mig lägger jag in en kraftansträngning och tar sikte på köket. Men det är långt dit, och jag har ännu inte gjort min sedvanliga morgon-qi gong. Den orangea buffen med sin mystiska lyster utgör dessutom åter en bromskloss på vägen mellan badrummet och vardagsrummet. Den framstår nu som tigerfällen i Grevinnan och betjänten, som James snubblar över varje gång han passerar den. Jag inspekterar tyget närmare men lyckas fortfarande inte tyda dess budskap. Färgen är ofattbart vacker, liksom gåtfull.
   Snart är jag där, tänker jag när jag väl står i startposition i vardagsrummet. Snart. Först ska jag bara göra de åtta silkesbrokaderna, Ba Duan Jin – det tar ungefär fem minuter –, sedan ska jag äta frukost. En perfekt frukost: yoghurtkvarg med blåbär, koncentrerad apelsinjuice, russin och valnötter, och rostat bröd med kokta ägg och Kalles Kaviar. Nästan där. Jag börjar göra den första rörelsen där jag lyfter qi mot taket och sedan sveper ner med armarna i en cirkelrörelse och börjar om från början igen.
   Men handen stoppar mig. Jag får syn på min hand som badar i gulvitt solljus med miljoner glittrande dammkorn runtom. Har jag någonsin sett en så vacker hand? Ja, Sofinas. Hennes händer var som sånger. Allt handlade förresten mycket om händer med henne. Att hålla hennes var en djupt sensuell upplevelse. Och sången som jag tyckte beskrev oss bäst hette Your Hand in Mine, en instrumental rocklåt som låter som världens första gryning, som en modern version av Wagners skapelsesymfoni, och som knyter samman den kosmiska kärleken med den mänskliga så att hjärtat brister av ljus.
   – Skärp dig! Åter till handlingarna!
   Visst ja. Första rörelsen, lyfta qi.
   Och det är fortfarande gryning, om än inte världens första, för i Concertas land står tiden stilla och den perfekta frukosten förblir oäten.

20161120_123157

Annonser

2 reaktioner på ”Tripprapport (Concerta, 18 mg)

  1. Sannerligen en välskriven och roande kontrast till min imperfekta morgongröt, saltlös och utblandad med vatten. Väntar nu på en uppföljning. När tog hungern över?

    1. Jag blev aldrig riktig hungrig den dagen. Jag åt ändå tidigt på kvällen bara för att. Du har rätt, jag kan skriva om resten av dagen också! Men den måste nästan skrivas om inifrån, under själva ruset. Nu är det svårt att minnas nojan jag kände. Fy fan! Kul att du läste och gillade.

Skriv din kommentar här:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s