Brev från fågelboet

Ett meddelande av misstag
eller ett meddelande om ett misstag

Du glimrar till efter två långa år, skriver kort om ljus och lycka, skärmen lyser upp som en nödraket

Vad gör du i dag? Vem är du? Röker du
freds- eller haschpipa?

Vi satt i cirkel efter cirkel utan att sluta vår egen.

Jag älskade dig som alkemisten guldet: den glimrande hemkomsten som aldrig sker – järnet och svavlet gifter sig inte, han river sitt hår vid elden –
   Jag ville bara göra guld

Bor du hos din Tindermissbrukande väninna? Hon som låg med män i rummet intill, precis som din frånvända mor som du bäddade ner bland vinångor innan du tröstade din syster till sömns? Eller blev du kvar i den mörka kala tredjehandsettan med trasiga fönster?
   Eller skrider du över varma vitmenade golv och donar med disken som vem som helst?

Jag krävde dig för att du var min bot, mitt motmedel, starkare än alla djungelbrygder. Bara du kunde stilla min guldfeber.

En svart decembernatt sa du de tre vackra orden och sedan såg jag din snöängels silhuett mot gatlyktans sken krympa och försvinna medan min spårvagn rullade vidare, vidare.

Räddade du din dotters far, som försökte dränka henne den där skärtorsdagen när du bestämt dig för att ringa mig? En så diabolisk avledningsmanöver har inte skådats sedan den trojanska hästen. Han förutsåg ditt drag; symbioser fungerar så. Schack matt. Drottningen dog. ”Jag har suttit i förhör hela helgen.”

Sakta blev jag min egen och andras medicin: guldet fanns inom mig, närmare än min egen hand. Jag botar med japanska och schamanska metoder, folk kommer från när och fjärran och betalar, jag hjälper dem i stället för att rädda dig, lägger mina händer på dem i stället för min hand i din.

”Hur ser din vecka ut?” Den skönaste mening jag hört. Mitt liv fick liv när det blandades med ditt. En pingismatch i Liljeholmen, ett jobbpass hos någon psykotisk samlare i Blackeberg, en bortaresa till Norrköping – det fick substans. Det gällde något. ”Hur ser din vecka ut?”

Hur ser din vecka ut? Du kan inte jobba kvar på inredningsbutiken med den öppet masturberande chefen och de uppstoppade krokodilerna och den champagnedrickande uteliggaren som hängde vid kassan och skrämde bort kunderna; för vår butik, förlåt, den butiken har stängt. Du kan heller inte gärna ha fortsatt på förskolan som du friskanmälde dig till de dagar då du vågade dig ut ur lägenheten – du är ingen säljare, ingen lärare, du är en drottning. Men i vilket land?

Jag behöver dig inte längre. Jag hämtade hem min kraft häromåret, den bor i mitt blod nu, i mina guldådror. Just därför – just därför – funderar jag på om den där cirkeln inte bör slutas en gång för alla. Ett samtal, ett möte – löda ihop ringen, göra bokslut, avslut. En grifterit över det som kunde ha blivit. Som att sörja ett ofött barn, en aldrig tillverkad metall.

”Det fanns nog en liten kärleksförklaring i det där sms:et” meddelade den visa kvinnan när jag visade henne ditt ljusmeddelande. Men varför?
   Och vad hände mellan decembernattens tre vackra ord och det märkliga samtalet ett år senare, då du bara ville säga förlåt och försvinna, som om allt sedan länge var över, trots att vi bara pausat med löften om nya försök?

Nu redigerar jag böcker om kärlek i stället för att göra vår kärlek till bok. Du ville aldrig erkänna oss, aldrig säga orden – förrän den sista kvällen –
   men vi var just det. De där orden. Det där Ordet.

”Först när vi blir energimässigt oberoende kan vi börja älska på riktigt” sa schamanen. Vi är ett dubbelskrik. Tvillingflammor i elden som smälter mineraler och bränner ner förnuft. Vi har all tillförsel vi behöver från nedan och från ovan. När två kvantpartiklar klyvs itu och den ena sätts i svängning börjar den andra hälften att rotera, även om den befinner sig på andra sidan jordklotet.

Har hon börjat på mellanstadiet nu, flickan? Mellanstadiet, mellanområdet som vi aldrig tog oss förbi.
   Hur var ditt trettioårskalas? I industrilokal med methheads? Ensam i sovrum med Mary? Eller i Stockholmsvit bostadsrätt med lådvin och Spotify och dina långa ben dansandes på något bord som vem som helst var som helst?
   Ingen stad
   Ingenstans

”Här kan man stå länge” sa du vid tunnelbanan och släppte inte taget på ett halvår. Sedan släppte du taget.
   Två år senare släppte taget mig.

Och nu: ett meddelande av misstag eller ett meddelande om ett misstag. En inbjudan till vintercirklar för att sluta eller påbörja vår. En sång från en ängel som aldrig fick vingar och flykt.

Explosions in the Sky: Your Hand in Mine

Skriv din kommentar här:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s