Cura

Hon ringer mitt i min medicinkur när novembersolen faller och grannarna kurar skymning. Sedvanlig svalka och knutna stämband. Hon frågar om lever, hur steker jag den, jag undrar om hon lever. Hur hon lever. Om vi lever.
   Beija-Flor
   Me leva
   Jag bröt henne som en guldgruva. Det var mitt brott. Det sonar jag genom att hela andra brutna. Hon säger att hon inte törs besöka mitt berg för att vi bränns. Eld i berget. ”Jag kan bli ganska intensiv.”
   Hon väljer isen, skyr flamman. Jag avslöjar inte mitt leverrecept. Klockan är tolv i fem eller fem i tolv. Hon fryser ihjäl mig, tänker jag och bläddrar fram en anteckning från när vi brände ihjäl oss:

”You think, ’Ah, she’s so beautiful. She’s so sad, though. I can save her. I can take away her pain, I can make her see that life’s worth living again.’ —I’ve got a little secret for you: That whole wounded bird thing—it’s an act. It wasn’t Gabriel’s death that broke her heart. She never fucking had one. (The Affair, S2, Oscar talking to Noah)

Något dunlätt faller till himlen med en lätt duns. Hon säger att hon inte vill klippa. Men hon vingklipper oss.
   Jag ville avfrosta ditt hjärta. Blåsa liv i din lever. Sätta oss i brand.

Datta: What have we given?
My friend, blood shaking my heart
The awful daring of a moment’s surrender
Which an age of prudence can never retract
By this, and this only, we have existed

Men:

This is the way the world ends
Not with a bang but a whimper

Det är så vi tar slut.
   Det är så vi tar slut.

   ”god jul”

 

Uppläst version

 

 

Skriv din kommentar här:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s