Sanningens silverflod

B. ringer. Han har gått vilse i en gränslös kvinnas gasljus. Relationen är på upphällningen. Han ställer in träffar med vänner och familj för att ”rädda” det sjunkande skeppet. Jag antyder att kambô kan hjälpa honom. Han säger att hans liv funkar bra, han behöver ingen medicin. Tycker du att ditt liv funkar bra? frågar jag. Du har ju just redogjort för ett relationskaos av format. Men han menar tydligen att problemet endast finns utanför honom, inte inom, och att han inte ”behöver balansera sitt psyke”. Jag förklarar att grodan inte främst läker intrapsykiska problem utan interpersonella. Att den harmoniserar ens relationer till omvärlden. Han säger att sambon inte vill förändras, att hon är kär i sitt status quo. Jag frågar om det inte gäller honom själv också. Nej då, han är öppen för förändring, har ju bytt land, bildat familj, initierat parterapi. Men du tackar nej till det mest potenta förändringsredskap som jag känner till, påpekar jag. Jo, men det är för att jag inte vill röra om i grytan, inte vill lägga till en ny variabel i min livsekvation, säger han. Jag har just slutat med SSRI, jag vill inte experimentera med något.
   Han vill alltså ha ”förändring”, så länge den inte blir alltför omvälvande. Han spelar ”Therapy”, med Bernes ord. Och han vet inte att kambô ofta används just i syfte att underlätta nedtrappningen av SSRI-preparat och göra avslutet mjukare.
   Jag känner stor compassion för hans situation och vet hur uppslukande ett sådant relationellt krisläge kan vara, men känner också att det ligger en hund begraven. Det ser ut som att han är öppen för nya erfarenheter, villig att möta sina demoner, att kompromissa, att medvetandegöra; men samtidigt får jag en känsla av att han ändå inte är beredd att verkligen gå till botten och rannsaka sig själv, eftersom han då riskerar att hitta dolda smärtpunkter.
   It’s always an inside job, som Adya säger. Hon blottlägger och förstärker hans core issues, och han vill samtala om dem i parterapi i stället för att gå inåt och uppleva dem känslomässigt.
   Han säger vresigt att jag inte ska ”övertala” honom att ta ”det där kambô”. Jag säger att jag inte vill övertala någon att ta någon medicin, för all läkning bygger på att klienten är motiverad och själv tror på metoden, men att jag vill att han ska veta vad han tackar nej till. Jag får nämligen en stark känsla av att han inte vet exakt vad kambô är, hur den administreras och vilka effekter man kan förvänta sig. Det är som att hans känslokropp anteciperar att medicinen kan åstadkomma verklig förändring, inte pseudoförändring, och att detta väcker signalångest, som han sedan översätter till ”rationella” argument utan att egentligen veta varför han känner motstånd.

Jag har full förståelse för att alla inte är beredda att överlämna sig till regnskogens andar. Där finns en kulturell barriär – grodgift som läkemedel låter nog egendomligt och alltför exotiskt för många jordbor – och en okunskap om hur energimedicin verkar (den riskerar att rasera vår newtonska världsbild och öppna själen för något långt mer paradoxalt och transrationellt). Några semantiskt giltiga och godtagbara argument som jag utan vidare köper är:
   ”Jag har inte råd.”
   ”Jag är rädd för att möta okända sidor av mig själv.”
   ”Mitt liv är perfekt som det är.”
   ”Jag är rädd för att spy och må illa.”
   ”Jag är rädd för förändring.”
   ”Jag tror att medicinen är overksam.”
   ”Jag tror att medicinen är farlig.”
”Jag vill inte må bättre.”
   ”Jag har provat grodan och fick inte önskad effekt.”

Sådana motiveringar är logiskt koherenta. Det finns inga hundar begravna, ingen kognitiv dissonans. Men när någon avstår en förändringsmöjlighet med konstruerade rationella argument, trots att jag känner att motviljan egentligen har omedvetna, emotionella rötter, då reagerar jag.
   J. gjorde likadant, fast på andra områden. Hon visste inte varför hon var rädd för att öppna sitt hjärta, men i stället för att känna efter – eller bara medge att hon inte visste! – uppfann hon skäl efter skäl, som skiftade form och färg varje gång vi talade om saken, så att min relationskarta ständigt måste ritas om. Hon saknade kontakt med sin själ, och för att slippa uppleva tomhet piskade hon fram pseudokänslor och pseudoargument för att försvara sina ihåliga spökaffekter. Och jag gick vilse i hennes gränslösa gasljus.
   B. saknar inte kontakt med sin själ, tvärtom, han har ett vitalt känsloliv och en ovanligt god förmåga till insikt och självrannsakan. Men jag anar alltså en djupt lagrad smärta, dold bakom år av ärrbildning, som han gör allt för att slippa uppleva. Ett tecken på det är externaliserandet: han ville ge sin sambo en healingbehandling, han vill att de ska gå i parterapi. Det ser på ytan ut som ett osjälviskt donande för att läka relationen, men djupast sett syftar det sannolikt till att undvika cellminnenas sanningssång.
Skärmavbild 2019-04-05 kl. 11.52.15

Skriv din kommentar här:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s