Lena Andersson: Sveas son

Ester Nilssons skapare briljerar som vanligt med ett exakt, klart och gnistrande språk, som en daggvåt septembermorgon med genomskinlig luft. Romanen har drag av Marquezsk släktkrönika där stora skeenden över lång tid sammanfattas off stage på några få sidor. Den bärs, liksom författarens kärleksromaner, av sina idéer och principer snarare än av handlingar, scener, bilder. Hon tar oblygt berättelsetekniska genvägar genom att exempelvis frekvent referera bakåt till aldrig skildrade händelser (”Tidigare den sommaren hade Ragnar sagt att …”), vilket ytterligare demolerar den imaginära fjärde väggen, så att den dallrande här & nu-känslan förblir avlägsen.
   Ragnar är folkhemmet, dess platonska princip, och han växer, blomstrar och vissnar i takt med det svenska samhällsprojektet. Till stora delar handlar berättelsen om att skildra hans blick på världen, hans bergfasta föreställningar om hur saker bör vara, hans etos.
   Mest energi har dock de visuellt tacksamma scenerna med en större ensemble, som när släktingarna från USA hälsar på och en Kundera-artad eller varför inte Woody Allen-lik situationskomik uppstår, kretsande kring idén att varje människa är en ö: alla pratar förbi varandra. Trots bristen på flyt i kommunikationen ger ändå dessa månghövdade sceners polyfoni ”ljus och luft” åt den i övrigt tanketäta berättelsen. Det uppstår en mänsklig dynamik och friktion i mötet mellan flera, som uteblir i de sterila ”högre luftlager” som Ragnar faktiskt mentalt vistas i under stora delar av romanen, trots att han säger sig förakta verklighetsfrånvända människor.
Dispositionen är för övrigt föredömlig. Lena Anderssons kanske största styrka som författare är hennes redaktörsöga: att se vilka scener som är viktiga och ska belysas, och vad kan strykas. Urvalsförmågan. The sword of discernment. Nästan varje on stage-scen känns nämligen oumbärlig. En enda ”tagning” kan bära eller symbolisera ett flera år långt skeende, ja, en epok. Så kan en hyperintelligent skribent som egentligen inte är romanförfattare ändå få ihop en uppslukande fiktiv berättelse: hon kokar en grytbas på idéhistoriska, politiska och filosofiska köttben och rotfrukter och smaksätter sedan det hela med endast några kryddmått av levande människor, konkretion och sinnesintryck. Den lilla tillsatsen räcker sedan för att ge liv åt hela anrättningen.

Skriv din kommentar här:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s