Tom Malmquist: I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv

Febrig, dokumentär skildring av en obeskrivligt tragisk period i författarens liv: Läsaren kastas in medias res in på Karolinskas akutmottagning, där bokens första del utspelar sig. Författarjagets blivande fru, den höggravida Karin, har hastigt insjuknat och läkarna lyckas först inte ställa någon relevant diagnos. Så småningom kommer man fram till att hon har en aggressiv form av leukemi, men Karins liv går inte att rädda.
   Scenerna från sjukhuset är mättade av detaljer: en läkare med ”torkat blod” på kinden efter rakningen, kulvertar med spöklika fläktar, absurda skulpturer på klinikens innergård. Det ser ut som ett maniskt försök att få grepp om upplevelsen, att inkorporera det obegripliga genom att dokumentera det så minutiöst som möjligt. Om subjektets känslor får vi dock inte veta mycket. Kritikerna har hyllat tekniken, upphöjt Malmquists neutralitet till en ”show, don’t tell”-triumf. Men jag tror inte att draget är frivilligt eller medvetet utfört. Jag misstänker att han inte förmådde känna särskilt mycket under krisen, och det lilla han kände förmådde han inte skriva om.
   Den berättare som växer fram är nämligen något så paradoxalt som en känslig poet som saknar kontakt med sitt inre. Han tycks leva helt på gestaltandets nivå, i en lindrande dimma av tecken och bilder. Där andra människor fungerar i en växelverkan mellan symbol och betydelse, kod och avkodning, verkar Malmquist aldrig lämna den första kategorin. Allt pekar på något annat, men vad det andra är får vi aldrig veta. Han är som en rök utan eld. – Och just avsaknaden av eld, av autentiskt och omedelbart upplevda känslor, är berättelsens brist.
   I dess andra dödsskildring, där den berömde fadern tynar bort, är emotionerna närmare ytan, de stilistiska manéren mindre defensiva. Men det bränner ändå sällan till. Boken bärs av sin form, liksom Madame Bovary. Jag blir imponerad av sinnligheten, observationsförmågan, de ofta originella, poetiska och precisa bilderna; men det uppgivna tilltalet och det  aldrig lättande allvaret som präglar framställningen gör att jag får svårt att känna med berättarjaget, trots hans ohyggliga öde. Han gör sig inte sårbar, släpper inte in läsaren. Han håller upp ett exakt avbildande men kallt och neutralt fotografi av sina upplevelser med ena handen och sträcker samtidigt ut den andra handen till skydd för att hålla mig på avstånd, som en snorkig museivakt. Fotografiet är en oklanderlig skildring av händelseförloppet – och just därför får vi känslan av att något saknas. Romankonsten kräver en X-faktor, en hemlig ingrediens, för att avgränsa sig mot det strikt dokumentära.
Det hade ju räckt med en enda manöver för att vinna mitt och andra läsares hjärtan. Bara några sidor hade behövt vara annorlunda för att hela boken skulle flamma till och få liv. Allt Malmquist hade behövt göra var att visa – eller dikta upp! man får det! – varför han blev och fortsatte vara så förälskad i Karin, sambon, bokens indirekta huvudperson. Men hans tjuriga ärlighet sätter krokben för honom även här. Det mest pregnanta vi får veta är att han först tände mer på hennes kompis. Inte en rad om kraschande kometer, fjärilsfladdrande magar eller sömnlösa nätter, bara ett par noteringar om hennes mjuka former, markerade amorbågar och behagfulla sätt. De tycks mest ha snubblat in i varandras liv och upplevt en kompatibilitet god nog för att bilda familj. Inte mer.
   Men – Malmquists postuma bild av henne är helgonlik. Han vördar hennes kvarlämnade kläder, dagböcker och hårborstar som heliga reliker, lever sitt liv baklänges med blicken riktad mot sambolivets förlorade Arkadien.
   Det väcker en fråga:
   Kan en man som helt lever i tecknens och bildernas värld möjligen känna en dunkel … ja, tillfredsställelse i att få dyrka en fantastisk ikon i stället för att leva med en mjuk och böljande Molly Bloom? Redan som tonåring längtade han efter döden, får vi veta: avskedsbrevet var författat och metoden utvald. Kanske skapade sedan Malmquists livsmanus hans grymma öde för att ge honom den befriande upplevelsen av att vara ”levande död”, skyddad av svarta flor från livets brännande sol.

Skriv din kommentar här:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s