The Hours

Hon åt kanske en kycklingfilé till middag (en rest i aluminiumfolie fanns kvar i kylen) med en liten salladstallrik med hemgjord vinägrett, säkert kokt basmatiris till, med en smörklick och lite curry. Hon tog en kvällscigarett vid köksbordet, löste några korsord, såg ett program om engelska herrgårdar sittande framåtlutad (som på språng) i sin hårda soffa framför sin lilla tv-apparat. Dessförinnan hade hon kokat upp vatten och bryggt kaffe, Ica Mörkrost, i en av de benvita kopparna jag gett henne, och förstärkt fikat med några chokladdragerade Leibniz-kakor. Kanske kände hon sig lite underlig under tv-tittandet. Kanske funderade hon på att ringa mig men slog ifrån sig oron. Kanske tog hon något lugnande i stället och såg fram emot onsdagens utflykt, som hon noterat i väggkalendern med årstidsfotografierna som hon fått av mig. Framåt elvatiden blev hon sömnig, borstade tänderna, smorde in sig med hudkräm på de mest psoriasisdrabbade områdena – knäna, underbenen –, gick på toaletten, satte på sig nattskjortan, tänkte för sig själv att hon ändå har det bra i den där lägenheten, i sitt vackra, fridfulla sovrum. Så läste hon en stund i Bevingad intelligens, fågelboken som jag gett henne i julklapp, släckte lampan och slöt ögonen.
   Vad såg hon här, i sitt livs sista hypnagoga bildström? Vad kände hon? Vem tänkte hon på? Vad ville hon med morgondagen?
   Kanske drömde hon om strävhåriga taxar och vita kalkhus på Limhamn, eller om Menorcas smaragdklippor. Om brittiska byar och privatdetektiver, om sin mammas vassa röst, om sin ende sons tvekande sätt och märkliga känslighet –
kanske drömde hon om barndomsvänner i kolt och lackskor, om räkneövningar i småskolan, om ugnsbakad fisk i folie i ett toppmodernt kök i mitten av seklet, om vitpudrade julaftnar och en ödesdiger kälktur med systern, om den lömske läkaren som slog in en kil i deras bräckliga familjebygge –
   och kanske såg hon den lugna Himmerfjärden vagga henne till sömns i sömnen, väldiga vågor som rullade in från någon tanker där ute i det ståhlblå buckliga julivattnet, såg dem driva in mot stranden en efter en, lät sig svepas med, sjunka lite djupare för varje våg, tills det gröngrå vattentaket helt skymde sol och himmel, tills inget fanns kvar förutom ett färglöst mörker, ett vakuumlikt intet, som i den allra sista scenen förbyttes i det vitaste ljus hon någonsin sett, ett ljus som rymde alla kulörer i universum, som tog över scenen på en sekund, som om någon vänt ett blad i livets bok.
   Kanske fattade hon då att det var över. Att det var så enkelt. Att det inte fanns någon smärta vid vägens ände. Att jobbet redan var gjort. Arkiven redan sorterade. Skulderna för längesedan betalda.

   Vid pärleporten släpps bara den in som släpper taget om tid och rum. Hon släpper, blir lättare än luft och ljus och stjärnstoft och omvandlas till en vibrerande sträng, en svängande vågrörelse –

Skriv din kommentar här:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s