Cinnamon Girl

   Ingen kan få hennes ja eller nej
   Hon vet vad hon vill
   Vad hon vill är en gåta

Kanelkvinnan har lämnat kristallskeppet. Fåglarna flödar in i det stora tomma rummet, fyller tomrummet efter trolltrumman och kanelknippena, efter fjädrarna, det frasande vita kjoltyget och den bruna huden. Sirius sjunger sin sista sång från den varma vitblå augustihimlen. Vad ville hon? Vad ville vi? Några blixtrande möten utanför tiden, timmar av trevanden kring gränsen. Jag kastade mig ut i Rio Grande för att nå den tunna landremsa som förenar norr och söder, min kontinent och hennes, för att nå den väldiga vita salen med kärleksfågeln som bygger bo i en hink och målar taket i rött och svart. Shiv Shakti. Prinsessan bor i ett land där alla väderstreck möts, där Stilla havet är lika nära som Atlanten; hon bor i mittens mitt. I hjärtats hjärta. Jag såg hennes ändlösa rad av hjärtaskar, av ryska dockor, ett hjärta inuti ett hjärta inuti ett hjärta; jag öppnade en efter en men kom aldrig till målet, till hennes heart of hearts. Tiden – trots att den inte fanns – var för knapp. Hon tryckte på mina knappar, dansade sin regndans, åkallade åska och dunder. Den sista stunden: ett samtal mellan hud och hud, tjugo minuter av dånande stillhet. Hennes huvud mot min bröstkorg. Mina armar runt prinsessans sjungande höfter och mjuka tyger, runt ett av alla tusen lager och ridåer som omgav henne. I tamburen sedan: Hur säger man allt på en gång? Det gör man inte. Så jag säger nästan ingenting. Min mentor har mejlat och skrivit att det säkraste tecknet på kärlek är att någon blir glad över att se en. Hon ser på mig och spricker upp i ett kosmiskt leende. Hon ser bort och hit igen och flödar över av glädje. Jag tänker: Encuéntrame otra vez. Jag ser hennes skratt, läpparna som formar det, och vill genast det vidunderliga men är bakbunden av hennes gåta: av att jag inte vet vad hon vill. Mina läppar som vill möta hennes stannar i Nordamerika, korsar aldrig den stora floden. Strömmarna var för hårda, gränspoliserna för vaksamma. Min mun säger bara: Farväl. Far väl. Fare thee well. Hon svarar något som jag inte uppfattar, ett mumlande vågspråk, hemliga vattenkoder. Prinsessan hämtar sin tiara och flyger nerför trapporna.

 

Skriv din kommentar här:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s