Inferno

När jag cyklade mellan Vasastans jugendfasader mot barndomshemmet för att sluta ännu en sorgecirkel erinrade jag mig en dröm om en inspärrad helig groda i ett hus mellan Sabbatsberg och Sveavägen. Jag rullade nu förbi Tegnérlunden och tänkte att drömhuset måste ha legat ungefär i höjd med det jag nu passerade, om än på en okänd tvärgata. Jag bromsade in, kastade en blick på titanens silhuett uppe i lunden och vände sedan blicken mot den närmaste porten. Huset tillhörde Swedenborgskyrkan.
   Swedenborg, som talade med änglarna.
   Swedenborg, vars Berkeley-kyrka min farmors kusin grundade.
   Swedenborg, i vars ”träckhelvete” Strindberg vistades i Inferno.
   Några nätter senare drömmer jag om ett diaboliskt väsen, ett destillat av universums samlade ondska, som hemsöker mig i en lägenhet jag har till låns. Först tror jag att det är Jehovas – Guds – vittnen, men det är snarare djävulen själv. Han har letat efter mig i många år, kanske i evigheter, och nu har tiden kommit. Nu har han hunnit ikapp, funnit mig. Det är över. Jag retirerar, barrikaderar mig, smäller igen dörren. Men så inser jag att det är det han vill. Han vill att jag ska avsäga mig rätten till liv. Försvinna. Bli en levande död. Jag sträcker på mig, känner hjärtat flamma till och går med rak rygg mot dörren i det jag säger: Ni kan inte besegra mitt ljus!
   Jag vaknar omskakad, skrämd in i märgen. Känslan hänger kvar som när man var liten och nattens fasor flöt in i dagens färger.
   Föregående dag har jag på försök börjat använda en annan nervmedicin än min vanliga. Jag är uppvarvad och snabbtänkt, men också rastlös och orolig, som om hjärnan saknade broms. Musklerna är svaga, liksom stumma, som om de led syrebrist; taktila hallucinationer och elektriska strömmar retar nerverna. Det förefaller som om demonen från drömmen fortfarande gäckar mig, för det senaste uttaget av min vanliga medicin var obrukbar och den nya får mitt sinne att löpa amok.
   Det finns ingen väg ut. Ingenstans att ta vägen. Den lede hånskrattar i sitt hörn. BPM II: Hell or No way out. Jag går till mitt altare, ser kopparkorset på väggen, det jag köpte för femtio cent på en yard sale i Santa Clara; och jag ber Jesus om hjälp i kampen mot mörkret och döden.
   Då stannar klockorna och rummet ljusnar som av en uppgående sol. Jag ser mig yrvaket omkring. Närvaron är så tjock att jag kan skära den med kniv. Och utanför fönstret förnimmer jag en gestalt från en annan sfär. Det är en ängel som hovrar där ute och som nu talar ordlöst till mig. Jag anar att det är Gabriel. Härligheten är bländande och får mig att gråta. Den påminner mig om mina möten med de stora, numinösa rymdskeppen: en intelligens och en strålglans som saknar motstycke i vår dunkla del av kosmos, en gåva omöjlig att förtjäna, som endast kan ges genom nådens försorg.
   Sedan börjar Jesus tala. Han talar på samma gång inom mig och till mig. Sentens efter sentens av gammalt bibliskt snitt reverberar i min bröstkorg.
   Jag har varit med dig hela tiden.
    Jag bor i ditt hjärta. Det är Korsets hemlighet.
   Livets Väg har inga omvägar.
   Jag finns i varje cell, i varje andetag, i varje ögonblick som Helig Ande; bortom tiden och rummet som er Fader; och i mänsklighetens hjärta som Jesus Kristus.
   Jag är mötet mellan himmel och jord, det minsta och det största, det sista och det första.
   Den som går Korsets väg ska aldrig gå hungrig.
   Korsets väg är vägen mellan himmel och jord, platsen där stickan möter plånet och antänder den troendes hjärta.
   Jag sände Gabriel till dig för att ge dig glädjen och hoppet åter.
Och sedan:
   Min kärlek är stark som svärd och het som eld. Den kapar lögnens träd och bränner ner illusionens skogar.

Jag slår nu upp Bibeln på måfå, min röda amerikanska fickbibel, som jag fann på Safeways parkering i Santa Clara. Det står:

My soul is among lions; I lie among those sons of men who breathe fire, whose teeth are spears and arrows, and their tongues a sharp sword. (p. 498, Psalm 58:4)

Nästa dag fortsätter budskapen:
   Glöm inte himlen. Den är din hemvist, ditt ursprung, ditt eviga liv.
   När du slutar söka mig finner du mig. Jag är stillhet och kan bara erfaras i stillhet.

Men det andliga fyrverkeriet är nu så bombastiskt att jag börjar fatta misstankar. Är det den onde som har förklätt sig? Är det mitt felmedikerade sinne som spelar mig ett spratt. Jag ber Jesus om ett tecken: om det verkligen är han som talar vill jag att han visar sin närvaro genom att låta ett kors uppenbara sig för mig under dagen när jag minst anar det.
   Jag tar mig senare ner till torget, som jagad av demoner. Brommaplan badar i stjärnljus men jag kan inte se klart. Jag måste köpa kronljus till morgondagens Reikibehandling och går in på Ica. Vid hyllan med ljusen hukar en äldre dam. Jag ursäktar mig och sträcker mig förbi henne. Hon råkar välta sin korg och säger till mig att filbunken blir förstörd när den vänds upp och ner. Sedan berättar hon om hur hon själv var med och tillverkade filbunke i Dalarna som liten. Vi får genast en stark kontakt men mina fötter brinner och jag har inte ro att stanna. När jag ska gå mot kassan ser jag en rejäl ängel, stor som en pepparkaksgubbe, dingla nedanför hennes hals i ett silverband. Jag säger att jag tycker om den och frågar var den kommer ifrån. Insjön, säger hon. Clas Ohlson, fyller jag i för att demonstrera mina geografikunskaper. Nej, usch, inte har jag köpt den där, säger hon.
   Sedan hejdar sig damen, spänner blicken i min halsgrop och säger:
   Men vilket vackert guldkors. Jag jobbade på Svenskt Tenn förut och brukade rekommendera mina klienter att skaffa sådana där …
   Tack, du gjorde min dag, säger jag och skyndar därifrån medan jag tillägger: Välsigne dig!

Nästa dag rusar nerverna fortfarande så att de slår knut på sig själva och jag misstänker att den nya medicinen är orsaken. Jag sätter ut den och återgår till min vanliga, som jag gjorde ett nytt uttag av under gårdagens ärenden på torget. Genast stillar sig tankarna och mardrömstöcknet skingras. Jag samlar mig och genomför aftonens behandling utan anmärkning men är sänkt och omtumlad efteråt. Det är som att jag har slungats av en helvetisk tivolikarusell och kraschlandat i ett dike.

På lördagen, då jag ska stå värd för en sångkväll med kristna förtecken, börjar jag med min tillnyktrade blick återigen misstänka att de där bländverken var lite väl storslagna, att den verklige Jesus talar med en mer lågmäld röst. Jag utmanar honom därför en andra gång att ge mig ett tecken, men mindre dramatiskt. Överraska mig med ett oväntat korstecken, säger jag, utan överdåd, subtilt men ändå ovedersägligt autentiskt.
   Dagen går sin gilla gång, jag skriver på min roman, handlar frukt på torget till kvällens övningar, solar i parken. Inget kors uppenbarar sig. Jag glömmer saken.
   Sångkonventet, där vi skulle ha sjungit den brasilianska psalmsviten O Cruzeiro, ställs in med kort varsel. Jag tillbringar därför kvällen ensam och kommer på att Tomas Andersson Wij skickat sin nya, osläppta skiva till mig och låter mina nya högtalare fylla rummen med hans toner medan jag diskar. En rad i den andra låten sticker ut och gör mig nyfiken. Han sjunger om en ort i Kalifornien som inte många svenskar har en relation till, men som är den plats på jorden där jag känt mig som mest hemma. Jag gör en notering om saken för att vid tillfälle fråga Tomas om hans koppling till staden.
   En tilltagande utmattning sätter in under aftonen. Musklerna är tunga, lederna värkande, andetagen grunda. Jag kippar nästan efter andan, trots att dagen varit lugn. För att få luft sträcker jag ut armarna åt sidorna som vingar, för ihop fötterna och kränger huvudet lätt bakåt. Jag stannar i den utsträckta positionen och andas djupt några gånger. Sedan ser jag på mina armar och händer och inser att jag ser ut som en man som spikats upp på ett kors.
   I nästa sekund går det upp för mig vilken ort som Tomas omsjöng och som jag just skrivit ner på en post it-lapp:
Santa Cruz.
   Heliga Korset.
   Norra Kalifornien, där allt började, där jag mötte Jesus för första gången på en kalkvit biblioteksterrass med en baskiska som var djävulen på allhelgona och ängeln i hemstadens julspel. Och där min anfader Horand Gutfeldt grundade Swedenborgskyrkan.
   Medan jag skriver ner händelseförloppet hinner skivan byta spår. Jag stannar upp, lystrar. Då sjunger Andersson Wij om ”samtalen med änglarna och djävlarna”.

 

Jesus manipulated

Skriv din kommentar här:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s