Inferno

När jag cyklade mellan Vasastans jugendfasader mot barndomshemmet för att sluta ännu en sorgecirkel erinrade jag mig en dröm om en inspärrad helig groda i ett hus mellan Sabbatsberg och Sveavägen. Jag rullade nu förbi Tegnérlunden och tänkte att drömhuset måste ha legat ungefär i höjd med det jag nu passerade, om än på en okänd tvärgata. Jag bromsade in, kastade en blick på titanens silhuett uppe i lunden och vände sedan blicken mot den närmaste porten. Huset tillhörde Swedenborgskyrkan.
   Swedenborg, som talade med änglarna.
   Swedenborg, vars Berkeley-kyrka min farmors kusin grundade.
   Swedenborg, i vars ”träckhelvete” Strindberg vistades i Inferno.
   Några nätter senare drömmer jag om ett diaboliskt väsen, ett destillat av universums samlade ondska, som hemsöker mig i en lägenhet jag har till låns. Först tror jag att det är Jehovas – Guds – vittnen, men det är snarare djävulen själv. Han har letat efter mig i många år, kanske i evigheter, och nu har tiden kommit. Nu har han hunnit ikapp, funnit mig. Det är över. Jag retirerar, barrikaderar mig, smäller igen dörren. Men så inser jag att det är det han vill. Han vill att jag ska avsäga mig rätten till liv. Försvinna. Bli en levande död. Jag sträcker på mig, känner hjärtat flamma till och går med rak rygg mot dörren i det jag säger: Ni kan inte besegra mitt ljus!
   Jag vaknar omskakad, skrämd in i märgen. Känslan hänger kvar som när man var liten och nattens fasor flöt in i dagens färger.
   Föregående dag har jag på försök börjat använda en annan nervmedicin än min vanliga. Jag är uppvarvad och snabbtänkt, men också rastlös och orolig, som om hjärnan saknade broms. Musklerna är svaga, liksom stumma, som om de led syrebrist; taktila hallucinationer och elektriska strömmar retar nerverna. Det förefaller som om demonen från drömmen fortfarande gäckar mig, för det senaste uttaget av min vanliga medicin var obrukbar och den nya får mitt sinne att löpa amok.
   Det finns ingen väg ut. Ingenstans att ta vägen. Den lede hånskrattar i sitt hörn. BPM II: Hell or No way out. Jag går till mitt altare, ser kopparkorset på väggen, det jag köpte för femtio cent på en yard sale i Santa Clara; och jag ber Jesus om hjälp i kampen mot mörkret och döden.
   Då stannar klockorna och rummet ljusnar som av en uppgående sol. Jag ser mig yrvaket omkring. Närvaron är så tjock att jag kan skära den med kniv. Och utanför fönstret förnimmer jag en gestalt från en annan sfär. Det är en ängel som hovrar där ute och som nu talar ordlöst till mig. Jag anar att det är Gabriel. Härligheten är bländande och får mig att gråta. Den påminner mig om mina möten med de stora, numinösa rymdskeppen: en intelligens och en strålglans som saknar motstycke i vår dunkla del av kosmos, en gåva omöjlig att förtjäna, som endast kan ges genom nådens försorg.
   Sedan börjar Jesus tala. Han talar på samma gång inom mig och till mig. Sentens efter sentens av gammalt bibliskt snitt reverberar i min bröstkorg.
   Jag har varit med dig hela tiden.
    Jag bor i ditt hjärta. Det är Korsets hemlighet.
   Livets Väg har inga omvägar.
   Jag finns i varje cell, i varje andetag, i varje ögonblick som Helig Ande; bortom tiden och rummet som er Fader; och i mänsklighetens hjärta som Jesus Kristus.
   Jag är mötet mellan himmel och jord, det minsta och det största, det sista och det första.
   Den som går Korsets väg ska aldrig gå hungrig.
   Korsets väg är vägen mellan himmel och jord, platsen där stickan möter plånet och antänder den troendes hjärta.
   Jag sände Gabriel till dig för att ge dig glädjen och hoppet åter.
Och sedan:
   Min kärlek är stark som svärd och het som eld. Den kapar lögnens träd och bränner ner illusionens skogar.

Jag slår nu upp Bibeln på måfå, min röda amerikanska fickbibel, som jag fann på Safeways parkering i Santa Clara. Det står:

My soul is among lions; I lie among those sons of men who breathe fire, whose teeth are spears and arrows, and their tongues a sharp sword. (p. 498, Psalm 58:4)

Nästa dag fortsätter budskapen:
   Glöm inte himlen. Den är din hemvist, ditt ursprung, ditt eviga liv.
   När du slutar söka mig finner du mig. Jag är stillhet och kan bara erfaras i stillhet.

Men det andliga fyrverkeriet är nu så bombastiskt att jag börjar fatta misstankar. Är det den onde som har förklätt sig? Är det mitt felmedikerade sinne som spelar mig ett spratt. Jag ber Jesus om ett tecken: om det verkligen är han som talar vill jag att han visar sin närvaro genom att låta ett kors uppenbara sig för mig under dagen när jag minst anar det.
   Jag tar mig senare ner till torget, som jagad av demoner. Brommaplan badar i stjärnljus men jag kan inte se klart. Jag måste köpa kronljus till morgondagens Reikibehandling och går in på Ica. Vid hyllan med ljusen hukar en äldre dam. Jag ursäktar mig och sträcker mig förbi henne. Hon råkar välta sin korg och säger till mig att filbunken blir förstörd när den vänds upp och ner. Sedan berättar hon om hur hon själv var med och tillverkade filbunke i Dalarna som liten. Vi får genast en stark kontakt men mina fötter brinner och jag har inte ro att stanna. När jag ska gå mot kassan ser jag en rejäl ängel, stor som en pepparkaksgubbe, dingla nedanför hennes hals i ett silverband. Jag säger att jag tycker om den och frågar var den kommer ifrån. Insjön, säger hon. Clas Ohlson, fyller jag i för att demonstrera mina geografikunskaper. Nej, usch, inte har jag köpt den där, säger hon.
   Sedan hejdar sig damen, spänner blicken i min halsgrop och säger:
   Men vilket vackert guldkors. Jag jobbade på Svenskt Tenn förut och brukade rekommendera mina klienter att skaffa sådana där …
   Tack, du gjorde min dag, säger jag och skyndar därifrån medan jag tillägger: Välsigne dig!

Nästa dag rusar nerverna fortfarande så att de slår knut på sig själva och jag misstänker att den nya medicinen är orsaken. Jag sätter ut den och återgår till min vanliga, som jag gjorde ett nytt uttag av under gårdagens ärenden på torget. Genast stillar sig tankarna och mardrömstöcknet skingras. Jag samlar mig och genomför aftonens behandling utan anmärkning men är sänkt och omtumlad efteråt. Det är som att jag har slungats av en helvetisk tivolikarusell och kraschlandat i ett dike.

På lördagen, då jag ska stå värd för en sångkväll med kristna förtecken, börjar jag med min tillnyktrade blick återigen misstänka att de där bländverken var lite väl storslagna, att den verklige Jesus talar med en mer lågmäld röst. Jag utmanar honom därför en andra gång att ge mig ett tecken, men mindre dramatiskt. Överraska mig med ett oväntat korstecken, säger jag, utan överdåd, subtilt men ändå ovedersägligt autentiskt.
   Dagen går sin gilla gång, jag skriver på min roman, handlar frukt på torget till kvällens övningar, solar i parken. Inget kors uppenbarar sig. Jag glömmer saken.
   Sångkonventet, där vi skulle ha sjungit den brasilianska psalmsviten O Cruzeiro, ställs in med kort varsel. Jag tillbringar därför kvällen ensam och kommer på att Tomas Andersson Wij skickat sin nya, osläppta skiva till mig och låter mina nya högtalare fylla rummen med hans toner medan jag diskar. En rad i den andra låten sticker ut och gör mig nyfiken. Han sjunger om en ort i Kalifornien som inte många svenskar har en relation till, men som är den plats på jorden där jag känt mig som mest hemma. Jag gör en notering om saken för att vid tillfälle fråga Tomas om hans koppling till staden.
   En tilltagande utmattning sätter in under aftonen. Musklerna är tunga, lederna värkande, andetagen grunda. Jag kippar nästan efter andan, trots att dagen varit lugn. För att få luft sträcker jag ut armarna åt sidorna som vingar, för ihop fötterna och kränger huvudet lätt bakåt. Jag stannar i den utsträckta positionen och andas djupt några gånger. Sedan ser jag på mina armar och händer och inser att jag ser ut som en man som spikats upp på ett kors.
   I nästa sekund går det upp för mig vilken ort som Tomas omsjöng och som jag just skrivit ner på en post it-lapp:
Santa Cruz.
   Heliga Korset.
   Norra Kalifornien, där allt började, där jag mötte Jesus för första gången på en kalkvit biblioteksterrass med en baskiska som var djävulen på allhelgona och ängeln i hemstadens julspel. Och där min anfader Horand Gutfeldt grundade Swedenborgskyrkan.
   Medan jag skriver ner händelseförloppet hinner skivan byta spår. Jag stannar upp, lystrar. Då sjunger Andersson Wij om ”samtalen med änglarna och djävlarna”.

 

Jesus manipulated

Cinnamon Girl

   Ingen kan få hennes ja eller nej
   Hon vet vad hon vill
   Vad hon vill är en gåta

Kanelkvinnan har lämnat kristallskeppet. Fåglarna flödar in i det stora tomma rummet, fyller tomrummet efter trolltrumman och kanelknippena, efter fjädrarna, det frasande vita kjoltyget och den bruna huden. Sirius sjunger sin sista sång från den varma vitblå augustihimlen. Vad ville hon? Vad ville vi? Några blixtrande möten utanför tiden, timmar av trevanden kring gränsen. Jag kastade mig ut i Rio Grande för att nå den tunna landremsa som förenar norr och söder, min kontinent och hennes, för att nå den väldiga vita salen med kärleksfågeln som bygger bo i en hink och målar taket i rött och svart. Shiv Shakti. Prinsessan bor i ett land där alla väderstreck möts, där Stilla havet är lika nära som Atlanten; hon bor i mittens mitt. I hjärtats hjärta. Jag såg hennes ändlösa rad av hjärtaskar, av ryska dockor, ett hjärta inuti ett hjärta inuti ett hjärta; jag öppnade en efter en men kom aldrig till målet, till hennes heart of hearts. Tiden – trots att den inte fanns – var för knapp. Hon tryckte på mina knappar, dansade sin regndans, åkallade åska och dunder. Den sista stunden: ett samtal mellan hud och hud, tjugo minuter av dånande stillhet. Hennes huvud mot min bröstkorg. Mina armar runt prinsessans sjungande höfter och mjuka tyger, runt ett av alla tusen lager och ridåer som omgav henne. I tamburen sedan: Hur säger man allt på en gång? Det gör man inte. Så jag säger nästan ingenting. Min mentor har mejlat och skrivit att det säkraste tecknet på kärlek är att någon blir glad över att se en. Hon ser på mig och spricker upp i ett kosmiskt leende. Hon ser bort och hit igen och flödar över av glädje. Jag tänker: Encuéntrame otra vez. Jag ser hennes skratt, läpparna som formar det, och vill genast det vidunderliga men är bakbunden av hennes gåta: av att jag inte vet vad hon vill. Mina läppar som vill möta hennes stannar i Nordamerika, korsar aldrig den stora floden. Strömmarna var för hårda, gränspoliserna för vaksamma. Min mun säger bara: Farväl. Far väl. Fare thee well. Hon svarar något som jag inte uppfattar, ett mumlande vågspråk, hemliga vattenkoder. Prinsessan hämtar sin tiara och flyger nerför trapporna.

 

Profesora

A. trycker på alla knappar och ömma punkter. Vilken fantastisk lärarinna. Återigen försvagad av hennes uteblivna svar reagerar jag instinktivt med att dra tillbaka min kärlek, med att ”bestraffa” henne, som en förälder bestraffar sitt barn med att dra in veckopengen. Eller som min mor bestraffade mig med subtil harm och känslokyla när jag inte levde upp till hennes förväntningar, när jag inte lydde fjärrkontrollens instruktioner. Den här reflexen att strypa kärleksströmmen så fort den inte reciprokeras – den är ett mögel, ett virus, en sjukdom. Må mitt hjärta öppnas så till den grad att dess ljus strömmar stadigt och ohejdat i alla riktningar, oavsett om mottagaren beter sig enligt mitt egos önskemål eller inte. Må min kärlek flöda som månstrålar och stjärnsken, som en sommargata av solar; för kärlek är motsatsen till rädsla: rädslan att inte få något tillbaka. Kärleken är det magiska limmet som gör det halvdana helgjutet hos mottagarna, om den ges utan förväntningar på resultatet. Hala in harpunerna, krossa fjärrkontrollen, älska inifrån och ut.

The Hours

Hon åt kanske en kycklingfilé till middag (en rest i aluminiumfolie fanns kvar i kylen) med en liten salladstallrik med hemgjord vinägrett, säkert kokt basmatiris till, med en smörklick och lite curry. Hon tog en kvällscigarett vid köksbordet, löste några korsord, såg ett program om engelska herrgårdar sittande framåtlutad (som på språng) i sin hårda soffa framför sin lilla tv-apparat. Dessförinnan hade hon kokat upp vatten och bryggt kaffe, Ica Mörkrost, i en av de benvita kopparna jag gett henne, och förstärkt fikat med några chokladdragerade Leibniz-kakor. Kanske kände hon sig lite underlig under tv-tittandet. Kanske funderade hon på att ringa mig men slog ifrån sig oron. Kanske tog hon något lugnande i stället och såg fram emot onsdagens utflykt, som hon noterat i väggkalendern med årstidsfotografierna som hon fått av mig. Framåt elvatiden blev hon sömnig, borstade tänderna, smorde in sig med hudkräm på de mest psoriasisdrabbade områdena – knäna, underbenen –, gick på toaletten, satte på sig nattskjortan, tänkte för sig själv att hon ändå har det bra i den där lägenheten, i sitt vackra, fridfulla sovrum. Så läste hon en stund i Bevingad intelligens, fågelboken som jag gett henne i julklapp, släckte lampan och slöt ögonen.
   Vad såg hon här, i sitt livs sista hypnagoga bildström? Vad kände hon? Vem tänkte hon på? Vad ville hon med morgondagen?
   Kanske drömde hon om strävhåriga taxar och vita kalkhus på Limhamn, eller om Menorcas smaragdklippor. Om brittiska byar och privatdetektiver, om sin mammas vassa röst, om sin ende sons tvekande sätt och märkliga känslighet –
kanske drömde hon om barndomsvänner i kolt och lackskor, om räkneövningar i småskolan, om ugnsbakad fisk i folie i ett toppmodernt kök i mitten av seklet, om vitpudrade julaftnar och en ödesdiger kälktur med systern, om den lömske läkaren som slog in en kil i deras bräckliga familjebygge –
   och kanske såg hon den lugna Himmerfjärden vagga henne till sömns i sömnen, väldiga vågor som rullade in från någon tanker där ute i det ståhlblå buckliga julivattnet, såg dem driva in mot stranden en efter en, lät sig svepas med, sjunka lite djupare för varje våg, tills det gröngrå vattentaket helt skymde sol och himmel, tills inget fanns kvar förutom ett färglöst mörker, ett vakuumlikt intet, som i den allra sista scenen förbyttes i det vitaste ljus hon någonsin sett, ett ljus som rymde alla kulörer i universum, som tog över scenen på en sekund, som om någon vänt ett blad i livets bok.
   Kanske fattade hon då att det var över. Att det var så enkelt. Att det inte fanns någon smärta vid vägens ände. Att jobbet redan var gjort. Arkiven redan sorterade. Skulderna för längesedan betalda.

   Vid pärleporten släpps bara den in som släpper taget om tid och rum. Hon släpper, blir lättare än luft och ljus och stjärnstoft och omvandlas till en vibrerande sträng, en svängande vågrörelse –

Lena Andersson: Sveas son

Ester Nilssons skapare briljerar som vanligt med ett exakt, klart och gnistrande språk, som en daggvåt septembermorgon med genomskinlig luft. Romanen har drag av Marquezsk släktkrönika där stora skeenden över lång tid sammanfattas off stage på några få sidor. Den bärs, liksom författarens kärleksromaner, av sina idéer och principer snarare än av handlingar, scener, bilder. Hon tar oblygt berättelsetekniska genvägar genom att exempelvis frekvent referera bakåt till aldrig skildrade händelser (”Tidigare den sommaren hade Ragnar sagt att …”), vilket ytterligare demolerar den imaginära fjärde väggen, så att den dallrande här & nu-känslan förblir avlägsen.
   Ragnar är folkhemmet, dess platonska princip, och han växer, blomstrar och vissnar i takt med det svenska samhällsprojektet. Till stora delar handlar berättelsen om att skildra hans blick på världen, hans bergfasta föreställningar om hur saker bör vara, hans etos.
   Mest energi har dock de visuellt tacksamma scenerna med en större ensemble, som när släktingarna från USA hälsar på och en Kundera-artad eller varför inte Woody Allen-lik situationskomik uppstår, kretsande kring idén att varje människa är en ö: alla pratar förbi varandra. Trots bristen på flyt i kommunikationen ger ändå dessa månghövdade sceners polyfoni ”ljus och luft” åt den i övrigt tanketäta berättelsen. Det uppstår en mänsklig dynamik och friktion i mötet mellan flera, som uteblir i de sterila ”högre luftlager” som Ragnar faktiskt mentalt vistas i under stora delar av romanen, trots att han säger sig förakta verklighetsfrånvända människor.
Dispositionen är för övrigt föredömlig. Lena Anderssons kanske största styrka som författare är hennes redaktörsöga: att se vilka scener som är viktiga och ska belysas, och vad kan strykas. Urvalsförmågan. The sword of discernment. Nästan varje on stage-scen känns nämligen oumbärlig. En enda ”tagning” kan bära eller symbolisera ett flera år långt skeende, ja, en epok. Så kan en hyperintelligent skribent som egentligen inte är romanförfattare ändå få ihop en uppslukande fiktiv berättelse: hon kokar en grytbas på idéhistoriska, politiska och filosofiska köttben och rotfrukter och smaksätter sedan det hela med endast några kryddmått av levande människor, konkretion och sinnesintryck. Den lilla tillsatsen räcker sedan för att ge liv åt hela anrättningen.

Tom Malmquist: I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv

Febrig, dokumentär skildring av en obeskrivligt tragisk period i författarens liv: Läsaren kastas in medias res in på Karolinskas akutmottagning, där bokens första del utspelar sig. Författarjagets blivande fru, den höggravida Karin, har hastigt insjuknat och läkarna lyckas först inte ställa någon relevant diagnos. Så småningom kommer man fram till att hon har en aggressiv form av leukemi, men Karins liv går inte att rädda.
   Scenerna från sjukhuset är mättade av detaljer: en läkare med ”torkat blod” på kinden efter rakningen, kulvertar med spöklika fläktar, absurda skulpturer på klinikens innergård. Det ser ut som ett maniskt försök att få grepp om upplevelsen, att inkorporera det obegripliga genom att dokumentera det så minutiöst som möjligt. Om subjektets känslor får vi dock inte veta mycket. Kritikerna har hyllat tekniken, upphöjt Malmquists neutralitet till en ”show, don’t tell”-triumf. Men jag tror inte att draget är frivilligt eller medvetet utfört. Jag misstänker att han inte förmådde känna särskilt mycket under krisen, och det lilla han kände förmådde han inte skriva om.
   Den berättare som växer fram är nämligen något så paradoxalt som en känslig poet som saknar kontakt med sitt inre. Han tycks leva helt på gestaltandets nivå, i en lindrande dimma av tecken och bilder. Där andra människor fungerar i en växelverkan mellan symbol och betydelse, kod och avkodning, verkar Malmquist aldrig lämna den första kategorin. Allt pekar på något annat, men vad det andra är får vi aldrig veta. Han är som en rök utan eld. – Och just avsaknaden av eld, av autentiskt och omedelbart upplevda känslor, är berättelsens brist.
   I dess andra dödsskildring, där den berömde fadern tynar bort, är emotionerna närmare ytan, de stilistiska manéren mindre defensiva. Men det bränner ändå sällan till. Boken bärs av sin form, liksom Madame Bovary. Jag blir imponerad av sinnligheten, observationsförmågan, de ofta originella, poetiska och precisa bilderna; men det uppgivna tilltalet och det  aldrig lättande allvaret som präglar framställningen gör att jag får svårt att känna med berättarjaget, trots hans ohyggliga öde. Han gör sig inte sårbar, släpper inte in läsaren. Han håller upp ett exakt avbildande men kallt och neutralt fotografi av sina upplevelser med ena handen och sträcker samtidigt ut den andra handen till skydd för att hålla mig på avstånd, som en snorkig museivakt. Fotografiet är en oklanderlig skildring av händelseförloppet – och just därför får vi känslan av att något saknas. Romankonsten kräver en X-faktor, en hemlig ingrediens, för att avgränsa sig mot det strikt dokumentära.
Det hade ju räckt med en enda manöver för att vinna mitt och andra läsares hjärtan. Bara några sidor hade behövt vara annorlunda för att hela boken skulle flamma till och få liv. Allt Malmquist hade behövt göra var att visa – eller dikta upp! man får det! – varför han blev och fortsatte vara så förälskad i Karin, sambon, bokens indirekta huvudperson. Men hans tjuriga ärlighet sätter krokben för honom även här. Det mest pregnanta vi får veta är att han först tände mer på hennes kompis. Inte en rad om kraschande kometer, fjärilsfladdrande magar eller sömnlösa nätter, bara ett par noteringar om hennes mjuka former, markerade amorbågar och behagfulla sätt. De tycks mest ha snubblat in i varandras liv och upplevt en kompatibilitet god nog för att bilda familj. Inte mer.
   Men – Malmquists postuma bild av henne är helgonlik. Han vördar hennes kvarlämnade kläder, dagböcker och hårborstar som heliga reliker, lever sitt liv baklänges med blicken riktad mot sambolivets förlorade Arkadien.
   Det väcker en fråga:
   Kan en man som helt lever i tecknens och bildernas värld möjligen känna en dunkel … ja, tillfredsställelse i att få dyrka en fantastisk ikon i stället för att leva med en mjuk och böljande Molly Bloom? Redan som tonåring längtade han efter döden, får vi veta: avskedsbrevet var författat och metoden utvald. Kanske skapade sedan Malmquists livsmanus hans grymma öde för att ge honom den befriande upplevelsen av att vara ”levande död”, skyddad av svarta flor från livets brännande sol.

Sanningens silverflod

B. ringer. Han har gått vilse i en gränslös kvinnas gasljus. Relationen är på upphällningen. Han ställer in träffar med vänner och familj för att ”rädda” det sjunkande skeppet. Jag antyder att kambô kan hjälpa honom. Han säger att hans liv funkar bra, han behöver ingen medicin. Tycker du att ditt liv funkar bra? frågar jag. Du har ju just redogjort för ett relationskaos av format. Men han menar tydligen att problemet endast finns utanför honom, inte inom, och att han inte ”behöver balansera sitt psyke”. Jag förklarar att grodan inte främst läker intrapsykiska problem utan interpersonella. Att den harmoniserar ens relationer till omvärlden. Han säger att sambon inte vill förändras, att hon är kär i sitt status quo. Jag frågar om det inte gäller honom själv också. Nej då, han är öppen för förändring, har ju bytt land, bildat familj, initierat parterapi. Men du tackar nej till det mest potenta förändringsredskap som jag känner till, påpekar jag. Jo, men det är för att jag inte vill röra om i grytan, inte vill lägga till en ny variabel i min livsekvation, säger han. Jag har just slutat med SSRI, jag vill inte experimentera med något.
   Han vill alltså ha ”förändring”, så länge den inte blir alltför omvälvande. Han spelar ”Therapy”, med Bernes ord. Och han vet inte att kambô ofta används just i syfte att underlätta nedtrappningen av SSRI-preparat och göra avslutet mjukare.
   Jag känner stor compassion för hans situation och vet hur uppslukande ett sådant relationellt krisläge kan vara, men känner också att det ligger en hund begraven. Det ser ut som att han är öppen för nya erfarenheter, villig att möta sina demoner, att kompromissa, att medvetandegöra; men samtidigt får jag en känsla av att han ändå inte är beredd att verkligen gå till botten och rannsaka sig själv, eftersom han då riskerar att hitta dolda smärtpunkter.
   It’s always an inside job, som Adya säger. Hon blottlägger och förstärker hans core issues, och han vill samtala om dem i parterapi i stället för att gå inåt och uppleva dem känslomässigt.
   Han säger vresigt att jag inte ska ”övertala” honom att ta ”det där kambô”. Jag säger att jag inte vill övertala någon att ta någon medicin, för all läkning bygger på att klienten är motiverad och själv tror på metoden, men att jag vill att han ska veta vad han tackar nej till. Jag får nämligen en stark känsla av att han inte vet exakt vad kambô är, hur den administreras och vilka effekter man kan förvänta sig. Det är som att hans känslokropp anteciperar att medicinen kan åstadkomma verklig förändring, inte pseudoförändring, och att detta väcker signalångest, som han sedan översätter till ”rationella” argument utan att egentligen veta varför han känner motstånd.

Jag har full förståelse för att alla inte är beredda att överlämna sig till regnskogens andar. Där finns en kulturell barriär – grodgift som läkemedel låter nog egendomligt och alltför exotiskt för många jordbor – och en okunskap om hur energimedicin verkar (den riskerar att rasera vår newtonska världsbild och öppna själen för något långt mer paradoxalt och transrationellt). Några semantiskt giltiga och godtagbara argument som jag utan vidare köper är:
   ”Jag har inte råd.”
   ”Jag är rädd för att möta okända sidor av mig själv.”
   ”Mitt liv är perfekt som det är.”
   ”Jag är rädd för att spy och må illa.”
   ”Jag är rädd för förändring.”
   ”Jag tror att medicinen är overksam.”
   ”Jag tror att medicinen är farlig.”
”Jag vill inte må bättre.”
   ”Jag har provat grodan och fick inte önskad effekt.”

Sådana motiveringar är logiskt koherenta. Det finns inga hundar begravna, ingen kognitiv dissonans. Men när någon avstår en förändringsmöjlighet med konstruerade rationella argument, trots att jag känner att motviljan egentligen har omedvetna, emotionella rötter, då reagerar jag.
   J. gjorde likadant, fast på andra områden. Hon visste inte varför hon var rädd för att öppna sitt hjärta, men i stället för att känna efter – eller bara medge att hon inte visste! – uppfann hon skäl efter skäl, som skiftade form och färg varje gång vi talade om saken, så att min relationskarta ständigt måste ritas om. Hon saknade kontakt med sin själ, och för att slippa uppleva tomhet piskade hon fram pseudokänslor och pseudoargument för att försvara sina ihåliga spökaffekter. Och jag gick vilse i hennes gränslösa gasljus.
   B. saknar inte kontakt med sin själ, tvärtom, han har ett vitalt känsloliv och en ovanligt god förmåga till insikt och självrannsakan. Men jag anar alltså en djupt lagrad smärta, dold bakom år av ärrbildning, som han gör allt för att slippa uppleva. Ett tecken på det är externaliserandet: han ville ge sin sambo en healingbehandling, han vill att de ska gå i parterapi. Det ser på ytan ut som ett osjälviskt donande för att läka relationen, men djupast sett syftar det sannolikt till att undvika cellminnenas sanningssång.
Skärmavbild 2019-04-05 kl. 11.52.15

Trip Report

How’s the weather in Santa Clara?
Scorching sizzling sun or soft sparkling spring rain from the foggy blue mountain tops surrounding the industrious Valley with its silicon computer chips and silicon bombshell chicks strolling down the campus marble highway passing by the shining white church and the seas of roses in that flowering garden of Eden with the humming bees and the squirrels running up and down the sky high palm trees chasing their own tail, the fairy tale about the fair maidens running up and down the campus marble highway, the ladies that I never touched—the life that I never lived—In the Garden at Gethsemane, he prayed for the life he’d never live/He beseeched his heavenly father to remove/The cup of death from his lips—so how’s ol’ Santa Clara doing in the soft sparkling spring rain or in the scorching sizzling sun? Is she alive and well, tossing coins in the wishing well on Franklin Square, counting coins and days until they release this con from his five year sentence which no literary sentence can undo—yeah, does she miss me, my self-made maiden of the Valley, like I miss her? And are th’industrious bees still making love to the sea of roses in that blooming garden of Eden? Tell them I’m flying overseas to join them when I’ve completed my sentence and my sentences; tell Clara I’ll be home for her birthday; and tell the marble ladies and the shining white savior by the church that I’m coming home for Christmas. Tell them that I rose to the occasion and found a foggy blue highway to The Promised Land, and tell the scorching hot Christina Rose that her line about bearing the weight of light and its shadow is the most sparkling sentence I’ve ever read.

 

DSC01446

 

 

 

Cura

Hon ringer mitt i min medicinkur när novembersolen faller och grannarna kurar skymning. Sedvanlig svalka och knutna stämband. Hon frågar om lever, hur steker jag den, jag undrar om hon lever. Hur hon lever. Om vi lever.
   Beija-Flor
   Me leva
   Jag bröt henne som en guldgruva. Det var mitt brott. Det sonar jag genom att hela andra brutna. Hon säger att hon inte törs besöka mitt berg för att vi bränns. Eld i berget. ”Jag kan bli ganska intensiv.”
   Hon väljer isen, skyr flamman. Jag avslöjar inte mitt leverrecept. Klockan är tolv i fem eller fem i tolv. Hon fryser ihjäl mig, tänker jag och bläddrar fram en anteckning från när vi brände ihjäl oss:

”You think, ’Ah, she’s so beautiful. She’s so sad, though. I can save her. I can take away her pain, I can make her see that life’s worth living again.’ —I’ve got a little secret for you: That whole wounded bird thing—it’s an act. It wasn’t Gabriel’s death that broke her heart. She never fucking had one. (The Affair, S2, Oscar talking to Noah)

Något dunlätt faller till himlen med en lätt duns. Hon säger att hon inte vill klippa. Men hon vingklipper oss.
   Jag ville avfrosta ditt hjärta. Blåsa liv i din lever. Sätta oss i brand.

Datta: What have we given?
My friend, blood shaking my heart
The awful daring of a moment’s surrender
Which an age of prudence can never retract
By this, and this only, we have existed

Men:

This is the way the world ends
Not with a bang but a whimper

Det är så vi tar slut.
   Det är så vi tar slut.

   ”god jul”

 

Uppläst version

 

 

Grodbön

Visa mig den plats som varken är vit eller svart. Gör mig till ett rör som ljuset strömmar genom, till ett ljus som rör allt liv som strömmar, till en ström som lyser i mörkret, befruktar jorden och jordar dem som fruktar. Låt mig brinna som en supernova och benåda alla oförlåtna. Ge mig kraft att vara svag och låta gåtorna vara tills de besvarar sig själva. Gör mig till marken som får himlen att skälva, till åskan som dånar över bäckar och älvar. Lär mig älska älvor och tämja vättar, lyfta småfolk och sänka jättar. Svep min helande hand över allt som är halvt. Ödelägg mitt öde så att det blir ditt, gör mitt centrum till alla utmarkers mitt.