Tripprapport (Concerta, 18 mg)

Det är en solig novembergryning när jag sväljer den lilla sandgula cylinderformade tabletten. Jag förväntar mig att effekten ska sätta in först framåt lunch, och att det kommer att kännas som att ha druckit för mycket kaffe: ångest, rastlöshet, brådska. Jag provar medicinen mest för att kunna avfärda den och säga ”Look How Hard I’ve Tried”.

Efter bara några minuter infinner sig ett sällsamt lugn. Tiden saktar ner, stannar nästan. Tankar och invärtes dialoger slutar studsa runt i huvudet. Det blir tyst.
   Jag börjar dona med frukosten. Det går inte fort. Jag tänker att jag ska göra en perfekt frukost. Häller upp yoghurt i en benvit skål och strör sedan över frysta, tinade blåbär. Bären vätskar och färgar av sig; en blålila rand syns på insidan av skålen. Jag vill ha min yoghurt estetiskt fulländad. Randen stör mig. Jag river loss en liten remsa hushållspapper och torkar noggrant bort missfärgningen, samtidigt som jag börjar skratta. Jag känner för att ta ett par danssteg och gör det samtidigt som jag klappar i händerna. Frukosten känns som ett inspirerande men gigantiskt projekt. Jag plockar fram en äggkartong ur kylen. Stjärnägg, inte Ica eller Änglamark.
   Stjärnägg, betyder det något? Har ordet ”stjärna” något med ”tjärn” att göra? ”Tjärn” är ett vackert ord, förresten. Det är gömt mellan ”S” och ”ägg”. ”S” plus ”tjärn” plus ”ägg” blir tillsammans ”Stjärnägg”. Finns det en dold innebörd här?
   Jag försöker släppa den absurda tankegången. Det går sådär.
   En man kommer gående på gården nedanför fönstret. Jag hör hans steg tydligt. Trask, trask. Stegen låter krispiga. Han ser misstänkt ut. Vad gör han här? Han liknar fastighetsskötaren, men det är söndag. Det är något som inte stämmer.
   Jag vänder åter till äggen. En bonde med rutig skjorta, hängselbyxor och gummistövlar är avbildad på kartongen. Jag ser honom i ögonen. Han ser alldeles levande ut. Hans ansikte är fascinerande. Så rikt på detaljer, skuggor, skiftningar.
   Nu går allt ännu långsammare, och jag känner mig märkvärdigt fri från all sorts stress och oro. Det känns som att jag har kontroll över tiden: det blir inte lunchtid förrän jag är färdig med mina morgonrutiner, och det kommer inte att bli kväll förrän jag är klar med dagen. Tiden måste rätta sig efter mig, inte tvärtom. Den har blivit min vän i stället för min fiende, en allierad, en obegränsad resurs.
   Problemet är bara att jag fortfarande inte fått mer gjort än att svälja medicinen, sätta fram en yoghurtskål och undersöka en äggkartong. Jag kommer att tänka på en Kalle Anka-serie av Don Rosa, där Kalle får superkrafter och kan springa jorden runt på nolltid. Det verkar som ett mirakel, men baksidan visar sig snart: eftersom alla andra fortfarande lever som vanligt blir det för Kalle som att världen står stilla. Det händer absolut ingenting i relation till Kalles överljudsfart. En av Knattarna påbörjar en mening när Kalle sätter av och har ännu inte uttalat det första ordet när han kommer tillbaka från sin tusenmilaodyssé. Han konkluderar att superkraften är oanvändbar och avsäger sig den, på det att världen återigen blir fartfylld och stimulerande.

Jag överväger att duscha och gå på toaletten, och kommer efter en stund fram till att det nog är en bra idé. Men på vägen får jag syn på ett föremål som lyser i hallen. Det är min nyinköpta brandgula buff, ett slags kombinerad halsduk och kapuschong. Den ser ut att betyda något; det neonfärgade tyget brinner av mening.
   När jag lyckats släppa fascinationen för plagget anar jag i vardagsrummet ett erotiskt skimmer, som utgår från en liten ihoprullad affisch i svart med guldtext. Jag märker att den gör mig upphetsad till den grad att jag vill röra vid den, som om den vore en attraktiv kvinna. Tanken känns inte absurd utan självklar, ungefär som när man var barn och en pinne kunde vara en trumpet eller en sten en kanelbulle. Jag rör vid den. Det pirrar i fingrarna och annorstädes. Nu börjar jag reflektera över att upplevelsen nog är rätt udda och förstår samtidigt i en blixtrande insikt hur affischen kan ha laddats med så mycket libido: jag fick den på en teaterföreställning om Britney Spears häromdagen, en popartist som mitt tonårsjag ägnade fler än en våt fantasi åt under det sena nittiotalet. Dessutom erinrar jag mig en ung kvinna i just svart- och guldfärgade kortkorta shorts som jag under påverkan av den viriliserande regnskogsmedicinen kambô råkade se på Tele2 Arena under Djurgården–IFK Göteborg i maj 2014 och vars eggande uppenbarelse bränt sig fast på synnerven. Tonårsfantasierna om den dansanta popstjärnan och minnet av de svartguldiga hotpantsen på fotbollsmatchen flyter alltså samman och koncentreras i en liten affisch med texten CARPE DIEM BITCH, så att pappersbiten blir en sexuell fetisch med sällan skådad dragningskraft.
   Nu börjar jag känna mig lätt oansvarig och undrar om jag någonsin kommer att ta mig genom morgonrutinerna. ”Skärp dig”, tänker jag, samtidigt som det slår mig hur dammigt det är i min ganska nystädade lägenhet. Jag hämtar en trasa och börjar gnugga i ett hörn av soffbordet men avbryter mig när jag inser att jag beter mig som en parodi på ett klassiskt methhead.
   Så lyckas jag till slut ta mig in i badrummet. När jag klär av mig för att duscha speglar jag mig och tycker att jag ser rätt atletisk ut. Jag ägnar några minuter åt att undersöka min torso från olika vinklar innan jag kan genomföra tvagningen, under vilken jag får syn på ett par mikroskopiska fläckar i taket som jag aldrig noterat och som jag försöker duscha bort. Under ett kort toalettbesök hinner jag sedan fastna vid tuben med NOW Foods Moisturizing Vitamin E Cream, som ligger på handfatet. Produkttexten känns väldigt informativ. ”For dry, scaly skin”. Tuben ligger slarvigt, liksom disharmoniskt placerat med locket halvt av, och intill den upptäcker jag små rester av skäggstrån från gårdagens rakning. Det äcklar mig. Jag vill städa hela badrummet, men kommer sedan på att jag fortfarande har den där frukosten kvar, så efter att ha torkat och klätt mig lägger jag in en kraftansträngning och tar sikte på köket. Men det är långt dit, och jag har ännu inte gjort min sedvanliga morgon-qi gong. Den orangea buffen med sin mystiska lyster utgör dessutom åter en bromskloss på vägen mellan badrummet och vardagsrummet. Den framstår nu som tigerfällen i Grevinnan och betjänten, som James snubblar över varje gång han passerar den. Jag inspekterar tyget närmare men lyckas fortfarande inte tyda dess budskap. Färgen är ofattbart vacker, liksom gåtfull.
   Snart är jag där, tänker jag när jag väl står i startposition i vardagsrummet. Snart. Först ska jag bara göra de åtta silkesbrokaderna, Ba Duan Jin – det tar ungefär fem minuter –, sedan ska jag äta frukost. En perfekt frukost: yoghurtkvarg med blåbär, koncentrerad apelsinjuice, russin och valnötter, och rostat bröd med kokta ägg och Kalles Kaviar. Nästan där. Jag börjar göra den första rörelsen där jag lyfter qi mot taket och sedan sveper ner med armarna i en cirkelrörelse och börjar om från början igen.
   Men handen stoppar mig. Jag får syn på min hand som badar i gulvitt solljus med miljoner glittrande dammkorn runtom. Har jag någonsin sett en så vacker hand? Ja, Sofinas. Hennes händer var som sånger. Allt handlade förresten mycket om händer med henne. Att hålla hennes var en djupt sensuell upplevelse. Och sången som jag tyckte beskrev oss bäst hette Your Hand in Mine, en instrumental rocklåt som låter som världens första gryning, som en modern version av Wagners skapelsesymfoni, och som knyter samman den kosmiska kärleken med den mänskliga så att hjärtat brister av ljus.
   – Skärp dig! Åter till handlingarna!
   Visst ja. Första rörelsen, lyfta qi.
   Och det är fortfarande gryning, om än inte världens första, för i Concertas land står tiden stilla och den perfekta frukosten förblir oäten.

20161120_123157

Election Day

Minns du förra valet? Jag hade tagit tredubbla doser grodgift från djungeln för att du skulle se mig. Och du såg mig, och bjöd in till valvaka, och jag höll diet på kycklingsoppa och kokta ägg som jag värmde i lysrörsskenet vid din spis i den alldeles för stora lägenheten med låg takhöjd och elektriska element. Den låg en utspark från mitt första hem i livet och med dig kändes det kanske inte som att jag kommit hem i livet men du kändes ändå mer hemma än alla andra just då.
   Den lilla sov i flickrummet – eller var hon med sin försvunne far i Virginia Beach? Gick de på stranden i samma stund och hörde Atlanten dåna medan vi hörde trafiken forsa från Vanadisvägen och zappade mellan valvakorna på er platta teve?
   Grodgiftet ångade, kycklingsoppan kokade över och jag hade inte kysst dig än, du behövde göra din dans först, din utdragna, tillbakadragna, halvårslånga parningsdans, och jag följde med. Det var en dans utan svåra steg men den krävde tålamod, som en lång tai chi-sekvens i slow motion där varje lillfinger måste peka rätt.
   Valde du mig eller jag dig? Vem förde det första glaset sanningsserum till min mun? skrev jag i en episk dikt om ayahuasca och om kärleken, som alltså är samma sak, något som jag försökte förklara för dig den där hösten när allt skulle väljas och jag lovade kärleksdryck och tog grodgift på det i stället för att arbeta och sova.
   Så vi sov knappt den där natten eftersom ingen av oss skulle arbeta nästa dag, vi la oss inte förrän vi sett en stor man med snälla ögon och stora öron välsigna Amerika och sedan var det morgon och mina kalsonger blev trånga när du passerade soffan i ditt trånga nattlinne och sa God morgon och en fläkt av din parfym med en basnot av gurka slog emot mig.
   De ringde från en röstagentur, ville ha in mig på audition samma dag. I det kantiga kala sextiotalsköket där allt ekade så ödsligt bröt en förvirrad stråle in genom ett aldrig putsat fönster och fick Ikeasilvret att blänka till på frukostbordet. Jag blåste på skeden med skållhet soppa så att en pelare av ånga dansade mot taket i spiraler som liknade DNA-kedjor eller läkeormar som tvinnade sig kring varandra.
   I hallen sedan bara den där vanliga flyktiga kramen, som om vi brändes.
   Jag undrade om de skulle välja mig, om de ville ha min röst, om du ville ha mig, om vi skulle välja varandra, och för ett ögonblick var det som om allt talade med
   en och samma röst.

Aurum Met.

Vad handlade det där genombrottet om, egentligen? Måste minnas, hålla känslan vid liv … Judit sa visserligen att en sådan öppning inte kan göras ogjord. Att den är permanent. Men ändå. Måste försöka rekonstruera förloppet.

Det var en bra bit in i arbetet, i det djupaste, mest grötiga och svårjobbade skedet. En skiva med navajosånger om Moder Jord hade rullat i säkert tre kvart. Jag låg på rygg och fokuserade på de punkter under fotsulorna som förenar mig med henne, med jorden. De vibrerade, pirrade. Så märkte jag en hetta över bröstkorgen. Först tänkte jag att det var filten som legat där för länge, men trots att jag krängde av mig den blev jag inte svalare. Det kändes som om någon höll en infraröd värmelampa precis ovanför hjärtat.
   Sedan skedde något som liknade ett kirurgiskt ingrepp. En främmande intelligens började närmast handgripligen rumstera om i hjärtat med samma saklighet som man lagar en trasig radioapparat. Man lödde, skruvade, klippte ledningar, anslöt nya kontakter. När den delen av operationen var avslutad blev jag varse en närvaro högt ovanför mig: medicinen kopplade upp mitt hjärta mot en kraftkälla som svävade långt upp i himlen, i rymden, utom synhåll men alldeles verklig. Uppkopplingen skedde genom en rörliknande kanal (som påminde något om strålarna som utomjordiska farkoster använder för att teleportera upp människor till sina skepp). Som om man öppnat en cylinderformad aveny av ljus mellan min bröstkorg och en kraftkälla i någon galax långt, långt borta. Den där kanalen hade jag upplevt en gång tidigare, under en skogsceremoni för fyra år sedan. Den gången uppfattade jag det som att stjärnvalvet skickade – vågar jag skriva det? – kosmisk kärlek till mig. Jo. Det var ju så det kändes. Som kosmisk kärlek. Upplevelsen då var mer lättolkad och omedelbar eftersom vi låg under bar natthimmel. Nu, i det trånga sextiotalsvardagsrummet med så låg takhöjd att jag fick akta huvudet när jag reste mig, fanns inte den dimensionen tillgänglig. Men jag kunde använda min tidigare upplevelse för att begripa vad det var som hände. Och den här gången var det kraftfullare, mer målmedvetet. Den eller det som bearbetade mitt hjärta hade tydligen bestämt sig för att avsluta jobbet, gå i mål.
   En vision flimrade förbi. Vanligen är visioner inte mycket att bry sig om, de är så fascinerande att de avleder uppmärksamheten från kroppen, som är det enda stället där läkning kan ske, men det skulle visa sig att just den här visionen ingick i min process. Det jag såg, hastigt och anspråkslöst, var en rustning. En robust gammal riddarrustning, som hämtad från Medeltidsmuseet.
   Sedan tog allt fart igen.
   En eterisk vätska började hällas ner i min bröstkorg, som efter de kirurgiska ingreppen kändes lika uppbänd som under en fysisk hjärtoperation, men utan smärta eller obehag. Vätskan var som en fjällbäck från yttre rymden. Som gyllene sockerdricka. Eller som flytande guld. Materiella liknelser gör den inte rättvisa. Eftersom alla upplevelser av den här kategorin ytterst sett är ljud och vibrationer har även den här ”vätskan” en frekvens – ett antal svängningar per millisekund som i det här fallet är så hög att den nästan inte går att härbärgera. Man kan föreställa sig den genom att jämföra en kolibris eller rentav en myggas vingslag med, säg, en kråkas (kråkan skulle då utgöra den normala mänskliga frekvensen). Fråga mig inte hur en osynlig vätska kan vibrera: alla som upplevt synestesier kommer att förstå mig, alla som aldrig upplevt det kommer inte att förstå mig hur väl jag än förklarar mig.
   Alltså: den kvillrande gyllene brygden hälls ner i min på vid gavel öppnade bröstkorg – men jag förmår inte ta emot den, jag sluter mig en aning. Det är som att jag anar ett ljus som kan blända mig för all framtid om jag inte kisar. Jag antar att det finns upplevelser som man måste ha uppnått en viss mognad för att kunna förvalta. Det var inte tid för mig än. Så vätskan börjar stelna, och hjärtat också – inte i någon negativ mening, rent objektivt bara: som när en smed, eller en alkemist, avslutar sitt arbete. Coagulatio.
   Omtumlad börjar jag se mig om. Judit går runt och tänder levande ljus, tecknet på att den mörka, introverta delen av arbetet är klart. Hon frågar Abel, min bror, om han vill sjunga något; han väljer Ilumina.
   – Ska han sjunga solo? frågar jag.
   – Alla får sjunga med, säger Judit.
   Så jag stämmer in i den bristande vackra hymnen, men blir medveten om något onaturligt i min sång, något som varit där länge men inte alltid, som jag sakta vant mig vid genom åren, liksom man vänjer sig vid en klimatförändring:
   Jag lyssnar till mig själv med andras öron, ser mig med andras ögon. Jag sjunger inte för glädjen i att sjunga utan för att det inte ska låta dåligt. Jag lever, kort sagt, utifrån och in.
   I samma sekund som jag fattar det händer något i mig. En liten pojke, tre–fyra år, sitter där inne och sjunger utan en tanke på hur det låter, han sjunger för att han sjunger, han är ett naturförlopp, lika självklar som en stjärna eller en fågel.
   Jag har varit den pojken.
   Så snabbspolas jag bakåt genom ärrvävnader och årsringar, förbi tusen lager av förhårdnader som täckt över den lille, inåt–bakåt till mitt centrum, blir varse vilken järnrustning av försvar jag burit under så lång tid: de svala kommentarerna, de cyniska skämten, manéren, distansen, halvhjärtadheten, fegspelet – allt för att skydda en upplevd sårbarhet.
   Men den där pojken, det är ju jag. Han är osårbar eftersom han inte försvarar sig. Han försvarar sig inte eftersom han är osårbar. Och jag är han. Han är jag.
   Så har mitt stelnande hjärta nu helt tagit fast form.
   Det har blivit till guld. Det strålar och glänser åt alla håll, det är tungt och starkt och heligt, och ingen kan skada det ens om de vill. Det oförsvarade, gyllene hjärtat.
   Nu begriper jag vad Judit pratade om häromåret när jag sa att jag kände mig naken och sårbar när jag blottade hjärtat, att det inte gick att leva så i vardagen, bland alla kantiga och vassa människor. Hon sa att om man fortsätter att öppna sig trots att det gör ont får man till slut ett ”autentiskt skydd”.

Några dagar senare lyssnar jag på podcasten The One You Feed, där veckans gäst, Mirabai Starr, sammanfattar allt i en mening:
   ”There’s nothing to fix, ’cause there was nothing really broken.”

Healing Song 1

Ilumina

Work in Progress

De första avsnitten av Friday Night Lights fjärde säsong kretsar kring familjen McRille. När den försvinner ur fokus kommer en ny karaktär in: en cheerleadertjej som ser ut som Sofina, som ser ut som kvinnan Jack Kerouac dejtar i The Subterraneans, Mardou Fox, som får mig att minnas Kerouacs spontana prosa, och en liten ilning av längtan far igenom mig när jag läser Wikipedias sammanfattning av boken. ”När allt var nytt och outforskat”, börjar jag skriva men hejdar mig för det finns ljusår av liv kvar att leva, jag har bara smuttat på det stora silverhavet, men det är så lätt att glömma, så lätt att stanna, så lätt att dö. Mardou Fox, som Kerouac dejtade i ett regnigt San Francisco, hon hade en son på fem–sex år, hette han inte Little Henry?
   Vad var det som väckte mig?
   Det var Jess Merriweather, cheerleadern, som fick en avdomnad orkester långt därinne att ge ifrån sig ett svagt gnisslande från yrvakna violiner. Minnet av att ha satt fingertoppen mot mysteriet. Måste jobba. Måste fortsätta. Får aldrig sluta.

”Vem känner inte ibland hur man frestas
att släppa och bara g
e upp
Och vem vågar tro att den stora musiken
finns och slumrar i oss”

Där vi satt i den av kroppsvätskor och gräsaska solkade vita soffan och lyssnade på mina vita svenska medelklasslåtar gjorde jag en utläggning om just de där raderna, om ”den stora musiken” som var så svindlande nära just då.
   Den stora musiken är allt vi kan bli, den mångfärgade, dansande,  holografiska, tusenarmade kärleken, gudagnistan. Den stora musiken är vår essens. Att inte låta den växa till symfoni är ett brott.

(17 februari 2016)

Tomas Andersson Wij: Mitt barnsliga leende

17/12 2013

Min diamant
må du aldrig
kantstötas till släthet
Stadens ljus här
är så vasst
Det sköljer in i ditt bo genom
persiennernas fransiga ögonlock
Bollen av eld tumlar grymt sitt varv över husen
sökande dina geometriska avvikelser,
dina draktaggar,
stjärnspröt
Du min juvel
bara skyddad
i grottan på berget
eller i mitt mjuka moln av musik
några spetsar redan brutna
   dina fjäll, dina spiror
Fortsätt framåt
   du har niohundranittiosju kvar

Winter Solstice

The doorbell sang the way only she could make it sing. It was analogue, so to speak, so its sound varied with the handgrip of the ringer. When she pushed it it twittered like a blackbird. I darted down the carpeted stairs and opened the door. A cold dark rain was falling outside the front porch. She didn’t step inside, and I slowly gravitated towards her, so we ended up on this tiny wooden deck: a thin strip separating the house from the world outside. An in-between area, a potential space. If we didn’t move, we stayed dry and even slightly warmed by the heat radiating from the house. I don’t know why we didn’t go indoors. It felt obvious that we should stand right here, where she had picked me up so many times, dancing down the street shining in her California shorts, reminding me that there is an antithesis to Bobby, that the Night is not invincible.
   —So, you’re going home, I said after a moment of silence.
   —It’s been great getting to know you, Goran.
   —You have been … you are very special to me, I said, trying to infuse the words with some kind of warmth. I could hardly say more than that, but maybe she would understand if I set the words on fire. I started to shiver, not from the cold but from the excitement—the last time I shivered like that was when I was about eleven, when just about anything could excite me, when I lived with ecstasy just one breath away each day: a new video game, a soccer match, lasagna for dinner … and each time these convulsions, my rib cage starting to shake just from being alive.
   Same shivering now.
   She looked at me with that labrador-cheerful face, her … standard joy. The joy that was always there. Unwavering.
   —Oh. You have been special to me as well, she said plainly as if she had replied to a text message.
   —Well. Good bye, then, I said and started to cool down.
   —Where is the grocery store?
   Nemi startled as Nicholas bounced out of the house in his purple fleece sweater, shoulder long hair, and flip flops.
   —Nemi, this is Nicholas, my best friend from Sweden. —There is a Safeway two blocks down the street.
   Nemi just stared.
   —They got beer?
   —Never checked. Think so. You won’t find any Systembolag here, so go ahead and see for yourself.
   —You OK if I buy some beer?
   I waited a few seconds. Then I said:
   —Yes.
   —Yay, yummy in my tummy, said Nicholas, rubbing his eyes like a child waking up on Christmas Day, skipping out into the dark.
   Then she embraced me softly and steadily. She reached me to my chest, which again started to shiver. A thousand thoughts in my head wanted to freeze time, I tried to stay mindful and experience the moment fully, feel her softness against my stiffness, my hands over her tiny shoulders, her silky hair’s light friction over my heart; then she suddenly let go and all I had done was gibbering to myself during those seconds, deafening our silent bodies. She grabbed my hands and took a half step back.
   —I will call and check in with you next spring to see how you’re doing, OK?
   —Promise?
   —Promise.
   —Hitza hitz, then, I tried.
   She lightened up. My ribs began to tremble again.
   —Your Basque is awful …, she said with her distinct voice and looked up at me.
   —Blame Ulf Lundell.
   –…but I get it. I will call you.
   —I’ll be waiting, I said.
   She gently squeezed my hands and shifted the grip slightly.
   —Your hands are like ice cubes, she said.
   —I’m anemic. I have anemia.
   —Oh. I’m sure there are some pills you can take.
   —I used to get iron shots.
   —Stop.
   —Stop what?
   —Shots. Needles. Don’t want to hear about that, OK?
   —Sure. Didn’t mean to …
   – So don’t.
   – Just curious, you got a phobia or something?
   – You could put it that way.
   The rain began to cease. So did our words. She had closed up now. I didn’t know what to do. I started talking about school.
   —I got an A on my English essay, I said.
   —Good for you, she said distantly. What was the subject?
   —Fatherlessness.
   —Yours?
   —Mine.
   —Did he drink?
   —Kind of.
   —Did he do other stuff?
   —Don’t think so.
   —Good for you. Dads can do crazy stuff.
   Now the scattered energy fields surrounding us started to reassemble, converging in vibrant, steadily streaming patterns. I could almost see with my bare eyes how they arranged around Nemi, as if something was crisscrossing around her to mend, to heal. The silence returned, but a holy silence this time, a silence to rest within. I sensed the porch under my feet, I sensed the earth. Blurred out while we were trembling, her face now appeared in razor-sharp definition, just as glowing as the houses she had set on fire in San Francisco—like when Photoshop parameters are adjusted to enhance sharpness and saturation.
   I looked at her, she looked at me.
   —Good bye, she said, and seemed to catch herself right on the verge of something, which she hastily aborted. It was all over in a second. Then that something was gone. She smiled sunnily one last time, but now it was her regular smile, as if nothing had happened. Tomorrow she’d probably just open a new bag of candy. She was travelling through life along a rail of candy bags.
   Which she ate and then puked up.
   —Bye, I said neutrally, standing still, watching her shadow wave to me in the glittery dusk of the empty street.

[Translated excerpt from a novel-in-progress in Swedish; working title Blue Vapor.]