De två saliga

1. Hur länge kan ett stycke stål hållas svävande mellan två magneter?
   Vi var en balansakt.
   I tyngdlöst tillstånd kunde vi mötas.
   När du drog dig bort följde jag efter. När du kom nära stötte du bort mig.
   Däremellan fanns vår scen.
   Jag var din sång, din tillflyktsort, ditt sommarställe.
   Du var jungfruns jungfru, länkad till mig genom
   strängar av symmetri: när den ena
   rörde sig svarade oaktat avstånd
   den andra som i en spegeldans.
   En julinatt det tredje året
   möttes vi vid gränsen.
   Vad hade hänt om den natten
   din skyddande hand glidit undan
   och jag in?

2. I tunga syner såg jag vår gåta:
   hur en annan het natt i en annan tid
   – vit kalksten, öppna fönster, havet som ångar mörkt och varmt –
   det omöjliga mötet blev möjligt.
   Frasande säng, tomt hus
   de två polerna så brännande nära att mötas
   kameran roterar runt runt och allt fryser stannar
   vi blir antika statyer, låses i den scenen
   till dess vi finner nyckeln som åter löser oss
   Den som ska älska en jungfru
   förgör jungfrun i det han älskar henne
   Därför kunde vi varken börja eller sluta

3. Jag är flygfärdig nu, sa du med din nya röst
   medan svärmar av blinkande flingor föll
   virvlande runt varandra som döende galaxer.
   Jag är flygfärdig, sa du med din nya stängda röst,
   och dina undulater vill jag hugga huvudena av.
   Det här blir ett bra år, mitt år, jag är min egen nu,
   sa du. Har du provat kärleksmedicinen? sa jag.
   Nej, sa du, men en vän vill att vi ska ta den ihop.
   (Jag ser er dansa ringdans du och alla dessa ansiktslösa vänner
   På vilket sätt skulle jag solka ditt liv om jag släpptes in i det?
   Den renhet du bevakar har i sig en steril smutsighet.)
   Sen slingrade du dina lemmar kring mina och rummet återfick sin lyster
   nervändarnas försiktiga uppvaknande,
   blodets tveksamma färd mot fingrar och tår,
   och du sa med huvudet mot mitt bröst:
   Jag vill inte ha någon kille nu
   och sen, saligt:
   berätta något, vad som helst, jag skiljer inte på fantasi och verklighet

Hommage à K.O.K.

Bredäng var femton skivhus och ett blåsigt centrum med mataffär som annonserade om grekisk yoghurt, vindolmar och tiolitersdunkar med matolja. Torra gångvägar med grusflarn och nervöst darrande löv som blev till pulver när jag trampade på dem. Två killar i trettonårsåldern av det där östafrikanska folket med runda kinder och extrem svank i ryggen, hyperlordosis heter det väl på sjukgymnastspråk, stod och sparkade på en boll på en gångbro. Här bor de, tänkte jag, och det är inget konstigt för dem. Det är så man bor. Allt kan bli hemma. Vanan är den bästa inredaren. Sedan tog jag upp mobilen och skickade ett sms till F.
   Ur kvadratiska fönster i kvadratiska hus lyste adventsstakar, mysbelysningar, levande ljus, lysrör. Jag försökte se om de lyste sorgset eller lyckligt. Som barn tyckte jag att bilar hade ansikten, till och med uppsyner. De gamla Volvomodellerna såg godmodiga ut, minns jag.
   Fönstren, husens ögon, lyste varken sorgset eller lyckligt. De lyste slaget. De lyste som om lägenheterna en gång hade rymt en livskraft, en häftig längtan, som nu efter många års prövningar och kantstötningar med verkligheten slipats ner och dämpats. Nu vibrerade hemmens energier återhållet, som en gammal knarkarschäfer: fortfarande hund, aldrig cynisk, aldrig bitter, men svansen något sänkt och pälsen raggig. Den vet sin plats.
   Fönstrens blickar hoppades inte längre på något. De var avförtrollade. Slagna.

Jag fortsatte till Lilla Sällskapets väg. Välkommen till SKB, stod det på en områdeskarta. Den såg prydlig ut. SKB borgar för kvalitet – och för svenskhet? Inte många invandrare kan känna till föreningen, tänkte jag. Jag har sällan sett ett utomnordiskt namn på brevlådan vid någon av visningarna jag varit på.
   Någon hade klottrat på områdeskartan. Var klottrarna avundsjuka på den lilla välordnade ön av hyreslängor? Kände de att det här var något annat än Svenska Bostäder, att här liksom bodde innerstadsmänniskor, trots att husen var desamma?
   Det doftade förort i trapphuset, som det gör i alla sextiotalshus. Vad består förortsdoften av? Är det matoset genom fläktsystemet, eller spår av mögel i de alltför täta isoleringarna, eller radonet? Radonet, som farmor nitiskt försökte vädra ut ur sin sextiotalslägenhet i Farsta, så att det alltid var iskallt korsdrag när jag hälsade på där. Nej, radon sägs ju vara luktfritt.
   Den hårda platta svarta ledstången, så olik den runda av trä i artonhundratalshuset jag växte upp i. Och de snäva trapporna och våningsplanen med dörrarna tätt intill varandra.
   Andersson. Andra våningen. Jag ringde på.
   En tant i sjuttiofemårsåldern öppnade. Hon hade platta plafondlampor med rutnät på i taket och blekt pastellfärgade tapeter med struktur. Hon hade bott i Bredäng sedan området invigdes, flyttat dit från Gröndal med familjen för att få ljus och luft. Nu behövde hon färre kvadrat för att klara hyran och färre trappor för att klara knäna. Så hon skulle flytta en trappa ner i nästa portuppgång. Bredäng var toppen, tyckte hon. Här fanns allt man behövde.
   Lägenheten var ren och diskbänken blank och sittmöblerna knarriga och tygbeklädda och allt bar någon svag, obestämd tvåldoft. I vardagsrummet stod plastfrukterna framme i teakbokhyllan. Alla rum var väl belysta.
   Vi gick ut på en av balkongerna.
   – Hör man E4:an mycket? frågade jag samtidigt som jag hörde E4:an mycket.
   – Jo då, den hör man ju, sa hon.
   – Men det är väl tystare in mot gården?
   – Jo, det är kanske lite tystare där.
   – Jag tyckte det bullrade mindre när jag kom in på gården.
   – Här ser man alla fyrverkerierna på nyår, sa hon och visade med en gest hur vid utsikten var.
   – Är vi på en höjd? frågade jag.
   – Ja, hela Bredäng ligger på en höjd.
   Jag såg de svischande ljusen från bilarna nere på motorvägen och rutnät av lysande fönster som svävade i mörkret och antydde formen av höghus, även om jag inte kunde urskilja konturerna. Bruset från motorvägen var inte värre än det jag hör i Gröndal från Essingeleden, men det lät skarpare här eftersom omgivningen var hårdare, fulare. Balkongens golv var oinrett, rå betong. Den var halvt inbyggd i huset. Bara kanske en femtedel stack ut.
   Jag började ivrigt pröva hur det skulle kännas att bo här med R, eller med W, på mitt maniska sätt där jag snabbt vill ordna fram en färdig bild som jag kan lugna mig med. Jag såg R sitta i köket och plugga, jag kände värmen av en annan människa i hemmet, jag skönjde ett annat sorts liv, ett enklare där jag relaterar till människor i stället för till fyra självbespeglande väggar och inte bryr mig om det estetiska så mycket, där det viktiga är vad man gör, inte var eller hur man bor. Ett liv där lägenheten bara är en bisak, en funktion, som ett par skor.
   Så föreställde jag mig M:s svarta stålblanka möblemang i det ena sovrummet, tänkte att hon nog skulle vilja ha västrummet utan morgonsol så att hon inte väcks för tidigt ur sin vampyrsömn, och kände energin som skulle kunna uppstå med oss båda i samma hus, friktionen, kanske dramerna, eller en ny frid. Men att engagera henne i lägenhetsprojektet var inget jag tordes i första taget. Det var en tanke som kommit upp på sistone, men vad skulle det göra med vår relation? Och skulle hon över huvud taget vara intresserad, hon som just lyckats freda sig och sitt för första gången i livet? Hon bodde bra där på Lundaberget. Men mörkt och ensamt. Å andra sidan gillade hon bådadera.
   Ja, vad skulle det göra med oss? Vi som har gått och trevat kring varandra i fyra och ett halvt år. Nej, i första hand var det nog bättre att försöka flytta ihop med en vän och låta relationen med M sakta ta sin egen form, säkrad mot fukt- och mögelskador av ett visst geografiskt avstånd. Bättre att försöka med F. Hon hade ju uttryckt intresse för att flytta ihop den där kvällen jag bjöd på fisksoppa häromveckan. Delvis därför var jag här.
   Stärkt av fantasierna om en kvinna i huset, oavsett relationsform, började jag tycka att lägenheten var strålande och tänkte att det till och med vore bra för mig att flytta till en mindre trivsam stadsdel; jag kopplade det till insikten från meditationen jag varit på dagarna före, då jag mot slutet kände att det är ”lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike”. Jag hade vägrat gå på några illusioner under hela ceremonin, bara varit med min föga glamourösa kropp och med musiken och iakttagit min upplevelse och känt att allt som stiger upp ur mitt sinne är lögn och förbannad dikt och att jag inte ville veta av några fler falska juveler, nu ville jag sanningen. Då hade hon börjat spela de vackra, läkande avslutningslåtarna och rummet börjat bli mjukt igen, och när sångaren sjöng om att han skulle bränna allt han ägde och sedan ta askan och ”offer it up to You” förstod jag varför jag just tagit av mig tröjan trots att jag var kall och sedan lyft av mig mitt korssmycke och lagt det på altaret.
   Tillbaka till enkelheten – jag började romantisera temat, kopplade betongförorten till mitt första egna boende i Hässelby som jag fick jag var nitton och stark och klar i huvudet och ännu inte kunde stava till stress, jo, men inte mer än stava till, och morfar och modern hjälpte mig att sätta upp vassa hyllor av glas i tjugotrekvadrataren och vi köpte baguetter som jag åt med cheddarost på och yerba mate-te till, blekt smaragdgrönt och mättat av mineraler, det var på den tiden jag kunde dricka stimulerande drycker utan att vakna kallsvettig om natten. Ja, jag var nog i någon mån oförstörd då. Före allt. Före henne. Före dem. Innan livet och jag turats om att nöta ner mig. Den där första natten i frihet ven vinden runt min inglasade balkong på tolfte våningen och jag njöt skräckblandat av hur den riste hela huset och fick det att vingla. På tolfte våningen, som Tomas Andersson Wij sjunger i Varm sjö.

– Hör man grannarna någonting? frågade jag tanten.
   – Nej, ingenting, sa hon frånvarande, nästan som om hon inte förstått frågan.
   Jag tänkte att hon förmodligen inte lyssnade efter dem heller, liksom jag det första året i Hässelby. Så hörde jag dem heller inte. Sedan började taket och väggarna komma närmare. Varför?
   Å, hur jag cyklade sedan de påföljande somrarna sedan jag fått min orangea Världsmästarcykel, jag for fram som en furie, stod på tramporna hela vägen in till stan, klockade mig för nya rekord till jobbet vid Zinkensdamm. Jag komponerade en speciell minidisc, det här var tiden före iPod, som jag cyklade särskilt snabbt till. Varje gång jag besegrade Västerbron kändes det episkt, för just då, om jag så att säga hållit tidtabellen, kulminerade Ulf Lundells Om sommaren, som jag hade en bra bootleginspelning av. Sångaren gör en paus i låten, bandet tystnar, bara en enkel orgelslinga och en tassande hi-hat som löst antyder ackorden och takten, han pratar med publiken, bygger upp en förväntan och låter sedan musiken växa fram igen sakta och eggande på det sätt som Springsteen gjort till en konstart och sedan exploderar allt just som jag når krönet och ser ut över fjärden och vet att energin kommer att bära mig hela den här arbetsdagen också, jag kommer till och med att njuta av cykelturen hem.

   Är det kärlek du vill ha
   så är kärleken här nu
   Den väntar på ditt drag,
   på ditt första steg

– Det är ett härligt kök, sa jag sedan. Det var avlångt, mycket rymligt, med ett fönster som såg litet ut från utsidan men som här inne, med det låga taket och det smala rummet, upplevdes som stort.
   – Ja, jo, det är bra, sa tanten. Frysen hör inte till, men du kan få köpa den för ett par hundralappar om du vill.
   – Om jag får lägenheten så, sa jag.
   – Du vill verkligen ha den, va? sa hon förtjust.
   – Ja, verkligen, sa jag utan att veta vad jag egentligen tyckte.
   Egentligen var ju allt mindre trivsamt här än hemma hos mig i Gröndal. Men fantasin om värme, om ett liv som blandas med en annans liv utan att man behöver åka någonstans, och utan att man för den skull riskerar känna sig invaderad och överväldigad som i ett större kollektiv, den fantasin hade hypnotiserat mig.

När jag gick ner mot stationen igen stod några killar och tryckte hastigt varandras händer och utbytte vana blickar. De hade mjukisbyxor och skinnjackor och cyniska ögon. Det blåste underifrån och upp på min mage; t-tröjan var för kort för att helt kunna stoppas ner i kalsongerna och därmed skydda mot vindilar. Jag kom fram till spärren, som var av den gamla typen: bara ett vändkors med tre pinnar. Jag sköt fram högerbenet under den väderkvarnsliknande konstruktionen, såg med foten till att sensorn på andra sidan registrerade att någon var på väg ut och drog med en knyck den översta pinnen ett kvarts varv bakåt, precis lagom för att kunna slinka igenom innan den låstes igen.

När jag kommit hem öppnade jag ett paket strömming som tinat i vattenbad medan jag varit borta. De platta flundrorna, vattniga i handen av smältvattnet, luktade ovanligt tydligt av fisk. Hade de redan hunnit bli dåliga? Jag lade i en klick smör i min nya tunga gjutjärnspanna och satte på plattan. Vredet på den gamla åttiotalsspisen gjorde alltid ett visst motstånd när jag försökte dra upp det till sexan, och lossnade ibland så att jag fick trycka fast det igen. När smöret slutat bubbla vred jag ner det igen till trean och la i tre av flundrorna, saltade och pepprade. Sedan tog jag fram en papperspåse med Änglamarks ekologiska potatisar, rev upp den och började skala fem stycken över vasken. Då ringde mobilen.
   – Hallå, F, sa jag.
   – Hej, sa hon. Hur är läget?
   – Tack, det är bra. Har varit och tittat på lägenhet.
   – Å, var då?
   – I Bredäng.
   – Bredäng? Aha.
   – Hur är det med dig? frågade jag.
   – Bra. Men stressigt. Massor att göra i skolan nu.
   – Å, nu vill jag ge dig en kram, sa jag, och kände det också. Hon slet så hårt med allt.
   – Det är det här arbets- och organisationspsykologi-projektet, sa hon. Vi ska göra en intervention på en arbetsplats. Det är så tråkigt. Och jobbigt. Och om en halvtimme ska jag på capoeira-träning.
   – Okej. Jag ska inte störa. Jag ville bara kolla hur du tänker kring det här med att dela lägenhet.
   Hon gjorde en paus. Sedan sa hon:   
   – Jag har tänkt på det. Och jag känner att det skulle bli för mycket med en flytt nu. Jag är klar om ett år och kanske ska göra min praktik i någon annan stad. Det är helt enkelt inte rätt med en flytt just nu.
   – Okej, jag förstår, sa jag förvånansvärt muntert. Jag brukade ofta bli mycket nedslagen vid allt som liknade ett avvisande och helst inte vilja prata mer med den personen just då. Nu fanns det en oväntad kraft i min röst, som om jag ville visa mig kapabel med eller utan henne.
   – Det lät bara som att du verkligen var sugen på att flytta ihop då när vi pratade om det häromveckan, fortsatte jag.
   – Ja, jag vet, sa hon. Då kändes det så. Men sedan har jag insett att det skulle bli för stressigt just nu.
    Var det bara stressen som avskräckte henne? Eller något mer? Mitt långsamma liv? Eller kanske det hon en gång kallat för min ”gränslöshet”?
   – Jag måste nog återgå till mina aktiviteter nu, sa hon.
   – Då återgår jag till mina passiviteter, sa jag.
   Varför sa jag det? Behövde jag kontrastera mig mot henne? Eller framstå som svag? Jag gjorde ju saker, så många jag bara orkade, och höll en hygglig disciplin efter mina förutsättningar. Men jämfört med hennes flängande, i vilket hon aldrig tycktes förlora jämvikten, så perfekt konstruerad för ett liv i staden, hon var ett med gatorna och vimlet, medan jag invaderades av det, jämfört med det framstod jag kanske som en absurd sengångare.
   Hon skrattade lätt, kanske artigt. Sedan la vi på.

BPM I

Guppar. Sitter ihop med allt annat. Mjukt dämpat ljus i alla riktningar. Stilla. Stötdämpat. Ljuddämpat. Sitter ihop med dig. Ser dig i ögon som är mina. När jag ler svarar dina läppar samtidigt som i en spegel. Allt är i fokus. Ingen periferi. Linsen sväljer allt. Vi är centrum. Allt annat också. Du är jag. Du är jag. Jag är allt. Vi är allt. Ingen skada kan ske. Ett vatten kan inte attackera sig självt. En våg så god som en annan. Din sång, din sång. Sjunger mig halvt till sömns. Vi har aldrig börjat eller slutat. Svävande nu. Nu svävar vi. Bort. Till oss. Du är mjuk. Ingen vet om din kropp söker min hand eller tvärtom. Tyngdlösa. Orden flätar i varandra. Vi talar i cirklar, omkväden. Vi börjar om igen. Allt är ett stort rum. Om bara ett enda rum finns finns ingen rörelse, ingen tid. Allt. Händer. Här.

Farthinder

Rösterna från källaren
så förvrängda längs sin viskleksfärd
mot mina snäckor

Lertavlans vaggande färd uppåt genom sedimenten
som suddar ut dess fina tecken

Jag fyller de ohörbara orden och den tomma tavlan med det människan fyller tystnad och mörker med
min högra vad skriker vrider sig och jag krälar i stoftet vid elden
hjärtat bränner

Deras ögon blänker till
hennes också
Stjärnvalvet på sjöns yta roterar och jag minns: stäng locken, se inåt
men glömmer sedan att minnas och ser hennes högra vad
när hon kastar sig mot elden och tillbaka
när jag kastar mig mot elden
och tillbaka
pölen av galla till vänster hyddan till höger och hennes högra vita vad lysande i augustinatten

cellerna samlar sig orkestreras sveps inåt mot sitt centrum som järnfilspån runt magneten
rösterna sjunger rent tavlan pulserar i eldskrift
hon är en magnet en himlakropp tyngre än jag
dit dras jag

Jag minns att minnas
går inåt
och möter henne där också:
ett liv i mig större än mitt vill leva vidare
en tråd längre än min söker förlängning
och larven vill kravla vidare osv.:

detonera en bomb i henne
en målsökande
i hennes heta kärna
jag vill
bli ett
bli flera
det är självklart
det är enklare än att andas

den vinglande spridda armén har fått en riktning
och ordet, det där ordet jag aldrig sa till honom
börjar formera sig med en röst säger mina soldater
att det är dags att bli …
och det är då det rent sjungande enkelriktade blir skakigt,
hans suddiga porträtt dyker upp, ett uselt fotografi bak en
dammig inglasad ram, tonen förfalskas.
du är ett brutet ackord i mig.

DNOTS

Det är inte ens den där gamla filosofiska klädsamma uppgivenheten, det är en uppgivenhet på cellnivå, en kapitulation bortom kapitulationen för att det inte finns någon som kan kapitulera och även om det fanns någon funnes det ändå inget att kapitulera inför. Det är att se detta pariserhjul som vi är dömda till att vagga runt i för evig tid, detta enda hjul som vi vill bort från men bortom vilket ingenting finns. Ingenting. För pariserhjulet det skraltiga rostiga är sanningen hemkomsten början slutet. Vi har aldrig hoppat på det kommer aldrig att komma av det. Vi njuter av utsikten på höjden och känner stanken av markens sopor när det kränger neråt igen. Det är allt. Det är det hela. Där sitter vi och kliar oss i rumpan petar oss i näsan äter måltider kanske snuddar vid bänkgrannen någon välsignad afton när ljuset är särskilt mjukt och himlen brinner i rosa. Kanske känner vi då en ny lätthet i vår cirkelfärd, som om vi drevs av en särskilt stark motor. Kanske känns allt uthärdligt. Kanske stannar vi upp fastän hjulet inte kan stannas upp. Kanske anar vi något bluffartat, något upptågsartat rentav komiskt i hela situationen. Kanske ser jag dig i ögonen då och tänker ingenting för en sekund och kanske dröjer den där sekunden kvar så att vi glömmer allt förutom något extremt enkelt och ofattbart nära. Ja, kanske minns vi just då i den där förlängda sekunden en närvaro innanför huden och slutar slutar slutar.

Samtal vid paprikarött köksbord

– Det är svårt när den där euforin efteråt uteblir och man nästan känner ett slags … nihilism i stället.
   – Var glad för det. Den där euforin är ändå inte the real thing.
   – Den skymmer den verkliga glädjen?
   – Den verkliga glädjen är oerhört enkel och tyst.
   – Å, det där stilla glimret …
   – Inte ens ditt ”stilla glimmer” är det.
   – Fortsätta skala lök alltså.
   – Jag är så glad att du börjat genomskåda psykets såpoperor.
   – Men det verkar ske till priset att en massa juicy stuff går förlorat. När man nästan börjar sväva, när kronchakrat sjunger, när jungfrun står framför en blå och lysande, när gamla trauman spelas upp och man tänker: nu, nu ska jag rensa ut det här … när man gråter och spyr tills man bara är ett torrt tvålflarn men så underbart renad …
   – No more juicy stuff. Nu kan läkningen börja på DNA-nivå.
   – Jag brukade veta vad jag skulle göra när vi satte oss här. Eller jag trodde att jag visste. Jag hade vissa principer för att inte förlora mig. Jag kunde göra vipassanameditationer eller rabbla mantran, sitta i lotusställning, fokusera på musiken, andas genom hara, och jag kände att jag visste varför jag satt här, varför vi samlas. Nu är den där kartan utsuddad. I kväll orkade jag inte sitta upp och då föll allt. Jag kunde inte tillämpa någon disciplin alls …
   – Bra!
   – … bara vara här och inte veta ett skit.
   – Andningen finns alltid kvar.
   – Men också den förändras … Jag har börjat fråga mig: Vad är det som inte förändras?
   – Din essens. Din individuella essens går ingenstans.
   – Jag trodde jag bara var ett moln, stoft. Jag känner inget som liknar en essens.
   – Den finns där.
   – Jag fattar inte. Men det är bäst jag inte frågar mer så mina tankar inte kapar essensgrejen och försöker rita in den på den där utsuddade världskartan. Fan, jag brukade inte bara veta vad jag skulle göra under träffarna, jag brukade också ha ett koppel tekniker för att känna mig bra till vardags. Men nu är det som att inget funkar. Qigongen, andningsövningarna, yogan, när jag var tjugo kunde jag meditera mig upp i samadhi på en kvart var som helst. Nu har jag inga strategier kvar. Inga tricks kvar i trollerilådan.
   – Så är det att komma hem.

De nio, Pt. IX

Den nionde hade en dockas namn och kropp. Vi hade känt varandra i sju år, känt igen en känslighet så välbekant, dragits till den andre för att få syn på oss själva. Undflyende, följsam, vi gick den där skrivarkursen men hon förblev en oskriven bok. En bok med osynligt bläck var den nionde. Jag skrev henne full med mina bokstäver, såg inte de svaga bleka tecknen som suddats ut längs hennes långa väg av svek och förluster från norr till söder. Drev sedan bort ifrån, gav upp inför den bredaxlade med vigselringen som stod på deras tröskel, inför deras triad med flickan som kommit som en överraskning under fjolåret. Sammansvetsade nu, den nionde visserligen blå och låg i skov men inte på grund av den bredaxlade, det kom inifrån, hade visst alltid gjort – men som det gnistrade när hon sken upp –
   – sju år senare vinternatt hemma igen i strömmarnas stad efter alla våra varv runt jorden, hon ensam nu, tyngden var inte bara hennes utan deras hans, hon säger de där orden drar av ringen och bryter cirkeln vid midsommar. Vinternatt nu och något har byggts upp under hösten, en pinne snurrad mot vedträ, sakta pyrande rök, ansamlad värme av sju års avstånd, och vi fattar eld och jag fattar ingenting men det är varmt, det är skönt.
   Hennes hud lika magnetisk som förr men blicken stadigare nu och bokstäverna lite tydligare, lugnare visare ögon men oro över framtiden strukturen kontraktet, vill jag vill jag inte?, jag frågar mig samma sak, försöker köpa tid men den nionde säljer inte. Nattliga telefondramer, snön faller vykortsvit på hennes mörka innergård, nya lägenheten en krypta med spröjsade fönster.
   Vi börjar om på nytt, glöden tar sig, rockaden känns rätt, kling klong klang, jag är gäst i treklangen, en förvånad pjäs på rätt ruta, kungen är död, drottningen fri och konstellationen sjunger rent men hon är fortfarande en seismograf och jag också fast jag försöker maskera det och hon byter namn, vill inte låta docklik, så hon byter till min mors och en död drottnings namn och vi är två seismografer som läser av varandras mikroskalv och en natt får vi utbrott och hennes nål spränger skalan hennes mätare lyser rött och hon förlåter mig vid frukostbordet sen men en världsdelsplatta har flyttats några meter, jag känner det, flickan vinkar glatt när jag lämnar dem och de mig i tunnelbanans vimmel.